Kvinnohälsa

Tolv till sexton timmars arbetsdag, låg lön och hot om omedelbart avsked – Sverige på 1800-talet. Men också 2012. Det är de »osynliga« arbetarna som facket måste nå. Men där står LO och famlar.

När arbetarrörelsen växte fram under 1800-talets andra hälft, gjorde den det i protest mot långa arbetsdagar, sex dagars arbetsvecka, låg lön – för kvinnor ännu lägre – barn som måste jobba, hot om uppsägning, sänkt lön, avsaknad av kollektivavtal.

Det var då det.

Men det är också nu.

För nu, efter ett sekel av framgångar att luta sig mot, av miljoner fackliga möten, drösvis av undertecknade kollektivavtal och lagar som backar upp dem, av organisering och välutvecklad facklig struktur, står facket där och famlar efter en ny solidaritet. Och ingenting kan tas för givet.

– I dag är allt hotat. Stressen tilltar, otryggheten ökar. En femtedel av servicesektorn står utan kollektivavtal.

Feministiskt perspektiv skriver i veckan om en nu studie som visar vissa positiva resultat av individuell lönesättning. Tro för den sakens skull inte att jag förespråkar individuell lönesättning – jag tror inte att ensam är stark! Vi ser ju att lönernas andel av företagens kostnader minskar och jag tror att starka fackföreningar är bästa medicinen för att ändra på det!

Akademiskt utbildade kvinnor gynnas – till skillnad mot vad forskare tidigare trott – av individuella lönesamtal:

– De informella kriterierna har jobbat till kvinnors fördel. Lönesamtalet har relativt sett varit viktigare för kvinnor än för män, säger Lena Granqvist, Saco.

En slutsats forskarna kommer fram till är att sambandet mellan lönespridning och könslönegap har försvagats i privat sektor – akademiskt utbildade kvinnor och män har blivit mer lika varandra vad gäller lön.

Dock finns fortfarande ett undantag:

– Könslönegapet ökar ju högre upp du kommer, det finns ett glastak, men i takt med att kvinnor blir fler i chefspositioner minskar detta, säger Lena Granqvist.

Forskarna tror att den främsta förklaringen till att könslönegapet minskar är hur så kallade ”icke mätbara faktorer” prissätts.

– När något prissätts lokalt i det enskilda företaget ser chefen en person som alltid rycker in när någon är borta. Den typen av faktorer får ett större genomslag. Det kan vara en förklaring, säger ekonomen Håkan Regnér.

Han varnar samtidigt för förhoppningen att individuell lönesättning automatiskt leder till högre produktivitet i det enskilda företaget:

– Att tävla om en högre lön kan innebära att bli mer produktiv. Men det kan också få en negativ effekt: Om jag vet att jag måste tävla och gå om min kollega för att nå högre lön, varför då inte börja sabotera för min kollega, börja sprida rykten – ett improduktivt beteende. Det är en konsekvens som kan uppstå till följd av lönespridning.

En av studiens slutsatser är att det inte finns några entydiga samband mellan lönespridning och produktivitet: vissa studier pekar på ett positivt, andra på ett negativt samband. Sambandet kan också variera mellan olika typer av arbetsplatser.

– Alla funkar inte i en konkurrens om lön, tänk metaforen duvor och hökar, så ser vi att hökarna triggas men inte duvorna, de funkar bättre i en samarbetskultur, säger Håkan Regnér.

Under de senaste 20 åren har det blivit allt vanligare med en mer individualiserad lönebildning, i form av individuella lönesamtal och individuell löneförhandling.

Eftersom den individualiserade lönebildningen bygger på en förhandling mellan två parter har den också medfört att lönen i någon mån – trots kollektivavtal – blivit beroende av individens förmåga att förhandla i egen sak samt arbetsgivarens subjektiva värdering av individens prestationer.

I arbetaryrken ser inte forskarna samma tendens att kvinnor gynnas av individuell lön, tvärtom. Arbetarmän tjänar mer på individuell lönesättning, i relation till kvinnor.

En studie som Susanne Fransson presenterade 2011, Tarifflöner och individuell lönesättning, konstaterar att i transportsektorn, som tillhör de 11 procent av arbetsmarknaden som inte har individuell lön, utan i stället ett tarifflönesystem, finns inga könsrelaterade löneskillnader, vid lika arbete för samma arbetsgivare.

I tidskriften Feministiskt perspektiv skriver den brittiska professorn Jill Rubery – som riktar skarp kritik mot sina ekonom-kollegor när de blundar för diskrimineringen av kvinnor:

I dag har kvinnor 84,8 procent av mäns lön. Skillnaden mellan kvinnors och mäns löner utjämnas långsamt på den svenska arbetsmarknaden.

– En anledning till att lönegapet kvarstår är att ekonomer väljer att inte ta hänsyn till diskrimineringen av kvinnor, sade den brittiska professorn Jill Rubery, under ett Sverigebesök för en tid sedan.

I mitten av oktober gästade Jill RuberyStockholm, inbjuden av Nätverket Jämställda löner. Jill Rubery är professor i arbetsmarknadsekonomi och expert vidEuropean Work and Employment Centrevid University of Manchester och anses vara en av de mest inflytelserika sociologiskt inriktade ekonomerna i Storbritannien.

Jill Rubery menar att frågan om värdediskriminering, det vill säga en undervärdering av kvinnors arbete, måste upp på dagordningen om löneskillnaderna mellan kvinnor och män ska kunna utjämnas helt.

Hon ser att undervärderingen tar sig olika uttryck:

• Lägre lön för samma effektivitet på samma jobb.

• Positionen är undervärderad, i relation till män med andra arbetsuppgifter på samma arbetsplats.

• En kvinnodominerad bransch är undervärderad jämfört med en mansdominerad bransch med samma utbildningsnivå. Tungt arbete ”är” byggarbete, inte att lyfta människor i vården. Detta synsätt kan kombineras med ”Florence Nightingale-effekten”: Inom vården jobbar de inte för lönen, de är glada för att ge omsorg.

En viktig anledning till att värdediskrimineringen inte kommer upp dagordningen i större utsträckning är enligt Jill Rubery att de flesta ekonomer utgår från att det finns skillnader i humant kapital och produktivitet som kan förklara löneskillnaderna.

– Ekonomer analyserar sällan lönegapet i termer av diskriminering. När varken utbildning eller erfarenhet förklarar löneskillnaden drar de till med begreppet ”omätt produktivitetsskillnad relaterat till familjeansvar”. Det innebär att individualisera problemet: Hon förväntar sig ingen karriär, hon väntar ju på en kommande föräldraledighet…

Jämställda löner

Nätverket Jämställda löner har som syfte att sammanföra expertkompetens, verka för utbyte av erfarenheter och skapa gemensamma referensramar mellan arbetsmarknadens parter, forskning, berörda myndigheter och andra aktörer på temat kvinnors och mäns löner och arbetsvillkor. De arrangerar seminarier och på sin hemsida samlar de rapporter, artiklar, aktuell forskning och rättsfall som rör lönediskriminiering.

Lön i Sverige

Medellönen för samtliga kvinnor var 26 700 kronor och för samtliga män 31 500 kronor år 2012. Det betyder 4 800 kronor per månad till männens favör.

De senaste åren har lönerna dock ökat mer för kvinnor än för män och för hela 2000-talet har kvinnors lön räknat i procent av männens lön ökat från 81,3 procent år 2000 till 84,8 procent år 2012. Minskningen av löneskillnaden går alltså i en långsam men till synes stabil takt. Bland arbetare ökar dock inte lönen snabbare bland kvinnor än bland män.

Källa: Lönerapport 2013, LO:s Arbetsmarknadsenhet

Det var den 1 april 2012 som Susanne mådde så pass bra att hon inte längre ansågs vara sjuk. En kombination av sjukgymnastik, antidepressiv medicin, terapi och en urstark vilja att komma tillbaka ledde till att hon ansågs vara så frisk att hon fördes över från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen, något hon var glad för och såg fram emot. Hon kom ju in i ett program som syftade till att hon skulle komma ut i arbete – men hon var helt oförberedd på det ekonomiska slag det skulle innebära att gå över från sjukersättning till lägsta nivån i aktivitetsstödet.

”Hon försöker att äta så lite som möjligt, handlar bara den billigaste, billigaste maten. Hon köper inga kläder.”

– Min inkomst halverades över en natt. Inte bara för att aktivitetsstödet är så lågt, utan dessutom för att den som är arbetssökande inte har rätt till bostadstillägg. Det var ett slag! Jag ramlade fyra gånger förra sommaren, bara ramlade. En dag påtade jag i en rabatt och bara föll rakt ner. En gång hände det i en affär, två gånger på Götgatan, utan att jag snubblade föll jag rakt framåt.

Susanne menar att det illustrerar hur hon kände sig när hon förväntades klara sig på en inkomst som var betydligt lägre än att den ens täckte hyran, vilket för hennes del innebar att hon tvingades söka försörjningsstöd och dessutom låna pengar från sin mamma, som hon kanske aldrig kommer att kunna betala tillbaka:

– Du är i fritt fall, när du inte kan påverka situationen. Jag har svårt att prata om det, säger hon.

Men hon berättar ändå något om vardagen som fattig arbetslös i Sverige i dag: Hon försöker att äta så lite som möjligt, handlar bara den billigaste, billigaste maten. Hon köper inga kläder:

– På ett år har jag bara köpt de här skorna (ett par svarta tygskor) för 149 kronor. Den ekonomiska stressen – den är annorlunda än all annan stress. Den är så förjävlig! Pengar har aldrig betytt mycket för mig, men den här nivån gör saker med en, jag blir lite folkskygg. Det finns alltid en risk för utgifter i att mötas, ska vi ta en fika? Och det bär emot att än en gång behöva säga: Du vet, jag har ju inte pengar!

Det var tre tre stora vallöften som framför allt bar fram Fredrik Reinfeldt till makten 2006 och 2010: fler jobb, minskat utanförskap (och bättre skola).

Så hur blev det?

När Reinfelt tillträdde låg arbetslösheten på omkring 6,5 procent medan den i dag guppar runt 8 procent (av arbetskraften 15–74 år).

Den främsta anledningen till att fler jobbar i dag än för sju år sedan är att befolkningen under denna tid har ökat. Den relativa sysselsättningen är alltså lägre.

När regeringen tillträdde var dessutom den genomsnittliga tiden för varje arbetslös person 25 veckor. I dag är den 35 veckor.

Till det kan läggas att fler, på grund av taken, golven och stupstockarna i socialförsäkringarna, liksom Susanne, hänvisas till försörjningsstöd.

Summan av politiken innebär att klassklyftorna i Sverige ökar. Enligt rapporten från OECD tidigare i år, har Sverige kommit att bli det land i den industrialiserade världen där inkomstskillnaderna har vuxit snabbast de senaste decennierna. Ytterligare en rapport från Statistiska Centralbyrån pekar i samma riktning: Inkomstklyftorna har ökat och spridningen mellan de olika inkomstnivåerna är större.

Men för regeringen finns ingen anledning till oro. De gillar ju den utveckling som pågår. I en tv-debatt, i maj 2012, säger Fredrik Reinfeldt:

– Det som ju händer är att allt fler i arbetslivet har egna tilläggsförsäkringar ovanför det som vi har skattefinansierat i a-kassan. Det tycker jag i grunden är en bra utveckling.

Detta uttalande bär på en kärnpunkt i den sittande regeringens politik, den visar att det finns en vision där vi inte ska garanteras en trygghet framför allt via skatten. Regeringen driver en politik för ett systemskifte, men hittills har den inte riktigt nått dit, vilket vi framför allt kan tacka facket för.

När detta skrivs har Anders Borg dessutom aviserat att regeringen planerar att genomföra ett femte jobbskatteavdrag vid årsskiftet. Därefter finns en ambition om ett sjätte.

När skatteintäkterna successivt minskar kommer det för varje år som går att urholka den svenska modellen: Otillräckliga socialförsäkringssystem tvingar i förlängningen människor att acceptera låglönejobb som i värsta fall innebär att de inte ens om viljan finns, har råd att vara medlemmar i facket. Fortsätter den utvecklingen kommer – oavsett Reinfeldts ordvrängeri om jobbskapande och ”arbetarparti” – den svenska modellen på sikt inte att finnas kvar.