Archive | maj, 2014

Därför skräller feministerna

26 Maj

Soraya_Post_FI_pressfotoGrattis Soraya Post och Fi!

Feministernas skräll handlar visserligen om mobiliseringsförmåga – men framför allt handlar den om att väldigt många människor har fått nog av vi inte jämställdheten kommit längre! Tankesmedjan Tiden pubclicerar idag en debatt-text av mig, om varför lönefrågan är central för att förklara feministernas framgång. Ett utdrag ur texten:

Sverigedemokraternas framgång i EU-parlamentsvalet var visserligen rejäl, men samtidigt väntad. Stödet för dem har ökat stadigt under en längre tid. Miljöpartiets och framför allt Feministiskt Initiativs jätteskräll har haft ett betydligt snabbare förlopp.

Så hur ska vi förklara framgången? Miljöpartiet har inte stuckit ut med någon särskild val-kampanj, snarare är det människors ökande insikt om att klimatet är vår tids ödesfråga som bär partiet framåt. Trots att Naturskyddsföreningens granskning visade att Vänsterpartiet står för en vassare klimat-politik på EU-nivå är det Mp som ”äger” frågan. Ganska logiskt, egentligen.

Men var finns logiken bakom att vi har ett nytt parti som tar mandat i EU-parlamentet? Gudrun Schymans personliga karisma i kombination med homeparty-konceptet för en ny folkrörelse är antagligen viktiga faktorer. Att det finns en feministisk nyhetstidning på nätet, Feministiskt Perspektiv, som kanaliserar och analyserar indignationen och den framväxande rörelsen kan också ha bidragit. Liksom ”vänstervågen”. Men framför allt är det nog, liksom för Mp, frågorna i sig som är den största förklaringen.

Mäns våld mot kvinnor, den långa raden av friande våldtäktsdomar och inte minst den ekonomiska ojämställdheten mellan män och kvinnor, väcker allt större vrede.

Undersökningen Röster om facket och jobbet, visar till exempel att 83 procent av alla anställda anser att kvinnor har för låga löner jämfört med män.

(…)

Kanske är det därför inte så konstigt att en så stor del av väljarkåren nu visat att den fått nog?

I fredags kom LO med en ny rapport i lönefrågan, Hundra år av ojämlikhet – löner och löneutveckling efter klass och kön, som visar att om det inte görs någonting kommer det att ta 100 år att innan löneskillnaderna mellan kvinnligt och manligt dominerade branscher utjämnas. Om lönerna för kvinnorna tillåts öka med en procentenhet mer per år skulle däremot löneskillnaderna kunna försvinna om 10 år. Wow!

Söndagens valresultat för Fi handlar antagligen mer om inrikespolitik än EU-strategi. För vad kan egentligen göras på EU-nivå i dessa frågor? Inte mycket.

Av den senaste löne-rapporten framgår att fackförbunden måste välja att adressera löneskillnaderna mellan män och kvinnor mycket tydligare om en utjämning ska ske. Det är bra att en sådan feministisk insikt växer fram i facket. Men det räcker inte!

Politiska reformer är dessutom nödvändiga. Att utjämna löneskillnaderna mellan män och kvinnor så som facket nu visar är möjligt är nämligen inte tillåtet enligt gällande praxis, eftersom det strider mot Medlingsinstitutets ansvar för en ”väl fungerande lönebildning”.

Låt mig därför nämna tre nödvändiga politiska reformer för att ta itu med den ekonomiska jämställdhetsproblematiken:

1) Ge Medlingsinstiutet ett tydligare direktiv, som innebär att begreppet ”väl fungerande” inbegriper en utjämning mellan kvinnors och mäns löner. I praktiken innebär det att kvinnodominerade branscher tillåts få högre löneökningar än industrin.

2) Individualisera föräldraförsäkringen, eftersom kvinnor i dag är borta från arbetsmarknaden för att ta hand om barnen i så mycket högre utsträckning än män – vilket är en viktig förklaring till löneskillnaderna.

3) Lagstifta om heltid som norm på arbetsmarknaden, så att alla får möjlighet att leva på sin lön.

Det finns en rad andra reformer med potential att göra skillnad för jämställdheten. Att vi nu ser både en vänstervåg och en feministvåg i väljarkåren bådar gott för att de frågorna ska komma högre upp på dagordningen!

 

Läs hela texten på Tankesmedjan Tidens hemsida.

 

Mitt besök hos feminist-magasinet La Independent i Barcelona

23 Maj

SONY DSCNu publicerar Feministiskt Perspektiv del 2 i serien om feministiska nättidningar. Hur coola är inte dessa kvinnor? Idag skriver dessutom Catia Hultquist en krönika i DN om stereotypa förväntningar på kvinnors ”packetering” – en av de saker Lidia Vilalta har mycket att säga något om…

Här är ett utdrag ur texten:

En gång var de etablerade journalister. I dag ingår de i prekariatet. Och de jobbar hellre helt gratis än för svältlöner. Feministiskt Perspektiv besöker redaktionen som driver La Independent – en feministisk nyhetstidning på nätet, i Barcelona.

Det är torsdag. Utgivningsdag för La Independent (på svenska: Den oberoende) och Tona Gusi är småstressad. Nättidningen har återigen blivit utsatt för en cyber-attack och när hon försöker logga in via mobil-appen är den helt blockerad.

– Igen och igen! Detta händer hela tiden! suckar hon. Attackerna kommer från hackare. Det är den värsta som hänt oss sedan vi startade tidningen. Vi attackeras från tre håll: Högerextrema, islamistiska grupper och från sexindustrin som gör reklam för Viagra och andra produkter. När det sker måste vi stänga ner sidan, rensa och starta om, vilket innebär mycket jobb. Det är komplexa nätverk som är väldigt starka. Efter 8 mars i år fick vi stänga ner i två hela dagar, berättar hon.

Vi träffas hemma hos Tona Gusi, som bor i en lägenhet i centrala Barcelona. Det senaste året görs varje veckopublicering från ett par datorer härifrån. När La Independent startade 2010 fick den under de första två åren ett statsbidrag via det spanska Kvinnoinstitutet (Instituto de la mujer) – vilket räckte till att hyra en lokal och betala mindre arvoden till skribenterna. Men den spanska ekonomiska krisen gör att det är svårt att beviljas stöd.

– Sådana anslag har skurits ner med ungefär 70 procent och i dag utkommer La Independent helt tack vare volontära insatser, förklarar Tona Gusi.

– Några försvann när texterna blev obetalda. Vi som är kvar nu när vi inte har några arvoden är de verkligt militanta, skrattar Lidia Vilalta. Vi jobbar utifrån ett uppriktigt engagemang.

De är i dag 20-talet personer i redaktionen och de träffas för stormöte en gång per månad. Då får de låna en lokal på journalisthögskolan. Däremellan hörs de via internet, nästan dagligen. För att klara av sina utgifter, som huvudsakligen består av teknikutveckling, uppmanar de sina läsare att bidra frivilligt, med 20 euro per år. De flesta gör inte det. Därför betalar redaktionsmedlemmarna dessutom 100 euro var per år till den gemensamma kassan.

– Vi hjälps åt och publicerar så mycket vi orkar, förklar Tona Gusi.

– Visst hjälps vi åt – men du gör ungefär 70 procent av jobbet, Tona! tillägger Lidia Vilalta.

– Vi är få och vi har inga pengar, det är ett problem naturligtvis. Vi har hur mycket som helst som vi vill göra, eftersom övriga medier inte reflekterar kvinnors villkor och feminismen. Det vi inte kan göra med våra begränsade resurser är undersökande reportage. Vi kan inte heller kräva för mycket av reportrarna. Vi skriver om och bevakar det vi förmår. Ibland lägger vi ut en förfrågan i redaktionen om vem som kan bevaka något som händer, som en demonstration. Kan ingen, är det bara att acceptera.

Eftersom det är torsdag och Tona är upptagen med att lägga ut veckans nummer, tar Lidia mig med på en promenad. Vi passerar några sevärdheter och besöker en pytteliten, spartansk afrikansk lunchrestaurang, med bara ett bord, där Lidia känner ägaren. Bordet är upptaget, så vi tar med maten hem till Lidia, i stadsdelen Raval.

Lägenheten bär spår av de många år hon arbetat som utrikeskorrespondent och biståndsarbetare i Latinamerika och Afrika, bland annat för tidningarna La Vanguardia och Diario de Barcelona.

1992 fick hon nog av journalistiken och bytte bana, berättar hon:

– Då pågick Kuwait-Irak-kriget. Jag såg hur mycket lögner som spreds via pressen, och jag ville inte vara en del av det, en slav under en mediedramaturgi som jag inte hade kontroll över. Så jag började plugga igen och jobbade därefter i flera år för Läkare utan gränser.

Lidia Vilalta trodde att hon lämnat journalistiken för gott. Men när hon i mitten av 1990-talet kom i kontakt med feministiska journalist-nätverk föddes ett nytt intresse.

Hon sätter på afrikansk musik och gör kaffe åt oss.

– Huslig är jag inte, har aldrig varit! Men jag är stark! Och jag är feminist, jag tror att det är något kemiskt som drar mig dit…

Lidia Vilalta är född på 1950-talet och hon var med om kampen mot diktatorn Franco, som störtades 1975. I den kampen var kvinnorna välorganiserade, tog plats och slogs dessutom för sina rättigheter.

– Jag har aldrig varit med i något politiskt parti. Bland grannarna har vi kämpat för kvinnors rättigheter, för bibliotek… Vi är vänster, anarkister! Vi gjorde upp med en massa gamla förväntningar. Jag gifte mig aldrig i kyrkan, trots att mina svärföräldrar krävde det. Jag hämtade inspiration från Simone de Beauvoir och läste att kvinnan inte är fri så länge hon inte är inte ekonomiskt fri. Det gick in i mitt huvud, som ett slag.

Att komma in i den mansdominerade mediebranshen som kvinna ur arbetarklassen innebar att Lidia Vlata var tvungen att visa vad hon gick för. Gliringar om att hon borde ha klänning och se mer ”kvinnlig” ut lärde hon sig snart att bemöta.

– Jag har varit på många presskonferenser, även i krig. Jag ser ju hur de flesta kvinnor dyker upp i höga klackar. Det skulle jag aldrig göra, jag måste ju kunna röra mig bekvämt! Jag är här för att jobba, inte för att gå på fest och inte för att klä mig på ett särskilt sätt. Skulle jag trycka upp brösten? Jag har ingen behå, man måste kunna säga nej! Jag har värdighet. Min strategi har varit att alltid vara mest påläst. Det har gjort att jag vunnit respekt, förklarar hon.

Lidia Vilalta sade så småningom upp sig från en fast anställning som journalist.

– Jag ville inte ha en hög lön till priset av att inte ha inflytande över mitt jobb. Jag ville bege mig till olika delar av världen!

Hon arbetade i många år som frilans i Panamá, El Salvador, Nicaragua och forna Jugoslavien.

– Jag har sett kvinnors rättigheter komma på undantag gång på gång. I Nicaragua på 80-talet talades det om kamp för jord först, kvinnors rättigheter kan komma senare. Men de kom inte senare och ingen jord fick de.

Rädd har Lidia Vlata aldrig varit. Hon säger att hon lärt sig arbeta i farliga miljöer på ett säkert sätt.

– Det våld som pågår mot journalister i dag skrämmer mig mer än krig: det ekonomiska våldet. Det kan jag berätta mycket om! säger hon.

Det har blivit kväll och vi möter Tona på restaurangen Escargot, för att prata mer om hur La Independent kom till.

Läs hela texten i Feministiskt perspektiv

Läs del ett i samma serie: Sverige – Feministiskt Perspektiv

Wow! Jag gör reportageserie om feministiska nät-tidningar

19 Maj

Jag jobbar just nu med en reportageserie om feministiska nät-tidningar i Europa. Medan jag befinner mig i Paris och jobbar med del fyra har del ett just publicerats i Feministiskt perspektiv:

På fyra år har tanken om en svensk feministisk nyhetstidning inte bara förverkligats – Feministiskt Perspektiv har dessutom blivit en röst att räkna med. Liknande processer sker i en rad andra länder. Nu inleder Feministiskt Perspektiv en artikelserie om europeiska feministiska tidningar på nätet. Först ut är – Sverige.

Den feministiska kampen har ofta beskrivits som en vågrörelse. I dag har rörelsen medvind, men 2010, när tankarna om en feministisk nyhetstidning på nätet först formulerades, upplevde initiativtagaren Anna-Klara Bratt att det var i princip omöjligt att diskutera feministiska frågor.

– Det var svårt att komma till tals och om du lyckades publicera något kom hot och hat som ett brev på posten, säger hon.

Vi träffas på Feministiskt Perspektivs redaktion. Här ryms tre skrivbord, en bokhylla och en soffa i ett litet rum. Någon har köpt en vetelängd. Kaffekannan skickas runt. Ekonomiansvariga kommer förbi med sin hund. En debattartikel som eventuellt ska publiceras diskuteras intensivt av två redaktionsmedlemmar. Det tar en stund att få med sig Anna-Klara Bratt ut ur rummet, för att genomföra intervjun om hur Feministiskt Perspektiv blev till.

Starkt gensvar

Vi slår oss ner i biblioteket. Anna-Klara Bratt förklarar att bakgrunden till tidningen var behovet av en feministisk arena. Som exempel på hur klimatet såg ut för fyra år sedan berättar hon om en debattartikel om bristande könsbalans i en antologi som hon skrev på dåvarande debatt-sajten Newsmill.

– Texten ledde till hundratalet kommentarer varav de flesta var förlöjliganden, hat och även hot. Så var det om jag som kvinna tog plats och nämnde orättvisor mellan könen. Det var en påtaglig försämring jämfört med på 1990-talet. Jag trodde inte att jag skulle uppleva en sådan backlash!

När alliansen dessutom vann en andra valomgång 2010, gick Anna-Klara Bratt tillsammans med en handfull andra personer, som skulle komma att bli embryot till en redaktion, ut med en offentlig förfrågan till 100 kända feminister: ”Vill ni ha en feministisk tidning?” Alla svarade att det behövdes. Ingen svarade nej.

– Det läckte ut i media och jag blev uppringd och fick frågan: ”Stämmer det att ni ska starta tidning?”. Jag svarade som det var: när vi får 1 500 som säger att de vill prenumerera startar vi. Då fick vi det på mindre än en vecka.

Initiativet visade att det fanns en efterfrågan – och ett motstånd. I samma veva lade Dagens Nyheter ut webb-frågan ”Behövs en feministisk tidning?” Cirka 7 000 personer svarade, många var emot.

– Frågan väckte en fruktansvärd våg av hat och hot. Inklusive dödshot och riktigt homofobiska attacker. Vi bestämde oss för att gå från ord till handling och meddelade ett vi drar igång den 5 november.

Kompensatoriskt berg

Den första tiden var Feministiskt Perspektiv en gratistidning som hette Försmak. Initiativet ledde till ett massivt glädjerus från feminister på alla kontinenter.

– 100-talet personer hörde av sig, från Tokyo, södra Afrika, Argentina, Afghanistan… vi fick mejl från hur många journalister som helst som beskrev hur de inte hittade avsättning för sina jobb om kvinnors villkor. Via delar av det mediekritiska feministiska nätverket Allt är möjligt!, som utgjorde växthus för projekteringen av en feministisk tidning, hade vi tillgång till feministiska kontakter i hela världen. Därtill kom en stor grupp svenska journalister och unga aktivister. Jag tror att det kom ett 40-tal personer på första stormötet.

På Feministiskt Perspektivs stormöten diskuterades frågor som hur journalistiken behöver förändras.

– Vi diskuterade också om vi skulle vara kompensatoriska eller komplicerande, det senare är egentligen drömmen! Men vi kommer aldrig förbi det kompensatoriska berget, att fylla i där andra medier brister. Vi vet att kvinnors representation i medier står och stampar runt 30 procent, en stor andel av dem som skildras har inga kläder på sig och är under 30 år. Det kompensatoriska består i att göra en tidning som också lyfter fram rösterna som inte hörs; rasifierade, äldre, yngre, hbtq-personer… Vi skapades för att så många inte har en röst. Inte ens vita välutbildade medelklassfeminister kom till tals då. I dag finns en upprördhet över att bara de kommer till tals – det är inte bra, men i jämförelse är det en förbättring.

Läs hela texten i Feministiskt Perspektiv

Läs också texten där Jenny Rönngren förklarar varför serien behövs.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.