Archive | juni, 2014

Zahra Mousawy kämpar för att stärka kvinnor i Afghanistan

29 Jun

Intervjun med Zahra Moursawy, ger perspektiv på tillvaron. Hot och hat omsätts alltför ofta i praktik i Afghanistan!

Efter vårt möte hängde hon med på en av min och Sara Bergs Bit inte ihop! feministiskt självförsvar. Amnesty Press publicerar idag texten.

Journalisten Zahra Mousawy är uttalad feminist och hon vill verka för att kvinnokampen blir en motpol mot både talibaner och traditionella tankemönster som begränsar kvinnor i Afghanistan. Varje kväll leder hon en talk-show i afghansk tv – och på fritiden organiserar hon demonstrationer. Amnesty Press träffade henne i Stockholm.

Amnesty Press möter Zahra Mousawy i Stockholm, där hon mellanlandar hos organisationen Kvinnors Nätverk efter ett möte i Tyskland där den afghanska konstitutionen diskuterades. Därefter reste hon till Nordiskt forum i Malmö för att delta i ett seminarium om kvinnors rättigheter.

Vad kom ni fram till på mötet om den afganska konstitutionen?
– Vi konstaterade att konstitutionen kom till under en obalanserad tid . Men när du jämför idag, drygt tio år senare med andra länder som Iran och Pakistan är den förhållandevis bra.
– I samband med detta möte satt jag för första gången i mitt liv och pratade med en taliban. Situationen var densamma för honom, det var första gången han faktiskt pratade med en feminist. När jag pratade om kvinnors rättigheter försökte han hänvisa till Koranen och Muhammed, men jag svarade att Muhammed inte kan ge svar på alla frågor vi har idag. Jag frågade honom: Har Muhammed godkänt din Iphone? Har han godkänt din bil? Om det är så viktigt för dig kanske du borde rida på en kamel i stället! Då blev han tyst.

Du arbetar som journalist och programledare för tv. Är du fri att göra vad du vill i den rollen?
– Jag har en live talk-show live varje kväll (Nimro på privata Kanal 1, vilket betyder ungefär: ser halva ansiktet). Jag är ansvarig för innehållet och jag styr vad som kommer med. Jag vill ta fram olika tabun och problematisera dem. Vi har regionala splittringar som människor inte vill tala om. När du inte talar om ett ämne blir det ännu mer komplicerat. Jag vill prata om erfarenheter, personliga känslor och nå en ny generation. 50 procent av Afghanistans befolkning är under 30 år. Det finns många ämnen som är relaterade till dem.
– Kvinnor får sällan vara nyckelpersoner i afghansk media, de får vara en front-docka utan inflytande. Så är det inte i mitt fall. Jag visar att kvinnor har något att komma med!

Hur hanterar du frågor om kvinnors rättigheter i sändning?
–Vi pratade nyligen om perspektiv på relationer. Vad tänker en flicka, vilka krav har hon på en kille och varför? Vad skiljer den unga generationen från den äldre? Jag släpper fram frågor som: Vem är jag i relation till min familj? Vem ska välja partner åt en ung person, hon själv eller familjen? I studion hade vi sociologer och två personer med olika perspektiv.

Ge inte upp hoppet! Det säger Zahra Mousawy om sitt land Afghanistan. Foto: Jan-Åke Eriksson

När du släpper fram kvinnor som bryter mot traditionella förväntningar, hur reagerar människor då?
– Sättet de pratar, sättet de klär sig – det är oacceptabelt för de flesta tittare. Men när du pratar på en akademisk nivå når du inte så många. Och få kvinnor kan göra det.

Blir du personligen utsatt för hot och ryktesspridning?
– Självklart! Och du ska veta att det är inte bara talibaner som dödshotar. Talibanismen finns i många människors tankar och hjärnor, en kvinnosyn där männen äger kvinnorna.
– Låt dem sprida rykten. De säger att du är radikal, alltför radikal, att du är emot män, mot islam, du vill bara ha makt, uppmärksamhet och bli personligen känd. Jag bryr mig inte! En rörelse behövs och den behöver en ledare. Jag kan det afghanska samhället och jag är beredd på denna typ av reaktioner. Vi behöver utbildade unga kvinnor.

Vad säger de konservativa om dig?
– De hatar mig! Men jag konstaterar att de ser mig och att de bryr sig. Innan brydde de sig inte om vad kvinnor sade, det var bara tomt. Det är ett gott tecken på att de bryr sig, jag har åstadkommit något.

Har du stöd av din familj?
– Ja, det har jag. Utan deras stöd hade det inte varit möjligt.

Finns det något ämne du inte kan ta upp i tv?
– Revolution! Alla former av förändring i samhället. Men det hindrar inte mig. För som Nelson Mandela sade: Om du vill ha förändring, ta ledningen! För att uppnå balans behöver vi en opposition, en radikal kvinnorörelse som motmakt mot högern och den konservativa radikala rörelsen. Där finns ett tomrum idag och jag jobbar på att fylla det. Vi måste stå upp för jämställhet, vilket är tabu i Afghanistan. Det är en mental revolution, en könsrevolution och det finns inga andra än kvinnorna som kan upphäva denna maktobalans.

 

Läs hela texten i Amnesty Press

Gå Bit inte ihop! webbkurs med dina arbetskamrater!

19 Jun

Bit inte widescreen.inddSitter du i en arbetsgrupp på jobbet där det saknas ett makt-perspektiv? Faller dina normkritiska inlägg platt – för att en medvetenhet saknas på arbetsplatsen. Nu har vi tagit fram en webb-kurs som du kan gå tillsammans med dina arbetskamrater. Slipp vara ensam om att ha koll på ”härskartekniker”!

Denna webb-kurs presenterar sju typer av härskartekniker samt ger dig redskap för att identifiera och tackla dem.

Instruktörer är Rebecka Bohlin och Sara Berg, författare till den hyllade boken Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet.

  • De flesta utgår ifrån att de aldrig utsatts för härskartekniker, men alla har upplevt besvärliga situationer som gör oss ställda. I vissa fall handlar det om att vi utsätts för härskartekniker, säger Rebecka Bohlin.
  • Kursen innehåller både ljud- och filmklipp som gestaltar händelser på jobbet, där kunskap om härskartekniker ger dig en bra grund för att sätta gränser och säga ifrån, konstaterar Sara Berg.

Här är några av huvudrubrikerna i kursen:

  • Hur jämställt är det på jobbet?
  • Så funkar härskartekniker
  • Tackla härskartekniker på jobbet
  • Att framföra kritik
  • Var beredd på motstånd
  • Känn dina rättigheter!
  • Feministiskt självförsvar: Mentalt, verbalt, fysiskt och politiskt försvar
  • Backa upp varandra

Vad är en webbkurs?

En webbkurs är en kurs på nätet. Du kan gå den var som helst – i soffan, på caféet eller på stranden – det enda du behöver är en dator, en smartphone eller en surfplatta och en internetuppkoppllng. Vår webbkurs blandar text, bild, videoföreläsningar och övningar. Du kan också göra egna anteckningar.

Vad är skillnaden mot att läsa boken Bit inte ihop?

Denna webbkurs är baserad på boken Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet. Men medan boken bara innehåller text, får du i denna kurs dessutom videoföreläsningar, text och ljudklipp. Frågor riktas direkt till dig. Webbkursen är helt enkelt mer interaktiv och lättillgänglig. Kursen innehåller dessutom material som inte finns i boken och är en fördjupning på temat härskartekniker.

Du kan välja att ”gå” webbkursen ensam, men den lämpar sig dessutom mycket bra att gå i grupp! Till exempel som en fortbildning tillsammans med dina arbetskamrater.

Hur fungerar det att köpa en webbkurs?

För att köpa kursen klickar du här för att komma till vår samarbetspartner Coursio. Där klickar du på ”Lägg till i varukorg” och sedan ”Betala”. Du kan betala med Visakort, Mastercard eller med Klarna faktura. Innan du genomför betalningen behöver du registrera dig med ditt namn, e-mailadress och det lösenord du vill använda för att logga in på kursen framöver. När du betalat kursen får du omedelbart tillgång till materialet och kan sedan logga in och ut hur många gånger du vill under ett halvår.

Vad kostar det?

Kursen kostar 199 kronor (159,20 kr + moms). Kursen är avdragsgill om den kan räknas som fortbildning i ditt företag.

 

 

Seko-strejken principiellt viktig för kvinnor

19 Jun

sekoI går demonstrerade jag till stöd för de strejkande! Jag skrev en krönika för Feministiskt Perspektiv. Ur texten:

I tisdagens DN levererade ledarskribenten Susanna Birgersson en syrlig kommentar om att det är först när de usla villkoren drabbar mansdominerade förbund som fackföreningsrörelsen går ut i konflikt: ”Men är det inte lite symptomatiskt att när män med 35 000 kronor i månaden får se sina förmåner hotade, då tar facket till storsläggan, utlyser strejker som drabbar hundratusentals människor och uppbådar stöd från övriga förbund? Man ser med viss spänning fram mot den dag när manliga lokförare sympatistrejkar för timanställda kvinnor i slitiga vård- och omsorgsyrken.”

Denna liberal-feministiska analys ger en mycket snäv sammanfattning av situationen. Det stämmer visserligen att några av de mansdominerade förbunden varit mest stridbara, men det kan framför allt förklaras med svårigheten för de kvinnodominerade förbunden att strejka, dels för att de berörs av vårdens snävare konfliktregler och dels för att strejk inte är ett ekonomiskt vapen mot kommuner och landsting – de tjänar ju i stället pengar på strejker. Men den viktigaste förklaringen till att vi inte sett fler konflikter i de kvinnodominerade avtalsområdena är att de flesta försämringar genomförs i mindre skala, färre personer i taget drabbas och villkoren urholkas genom små steg åt gången.

Flexibiliseringen av anställningstryggheten kan med fördel liknas vid den så kallade normaliseringsprocessen i ett misshandelsförhållande. Lite i taget förflyttas gränserna tills villkoren så småningom blir närmast absurda: med sms-anställningar och vikariat som staplas på varandra i åratal.

Under året har en rad feministiska initiativ tagits inom fackföreningsrörelsen. Den senaste rapporten i LO-serien Klass och kön, Den feministiska utmaningen var fullkomligt lysande. DenJämställdhetsbarometer som LO presenterade i mars tog nya grepp och nyanserade siffrorna som rör kvinnors löner ytterligare – lönegapet är betydligt större än vi tidigare trott. Tankesmedjan Katalys presenterade dessutom under våren en lång lista på förslag för att komma tillrätta med arbetarkvinnors usla villkor.

Till skillnad från vad DN:s ledarskribent påstår, är det inte rättvist att lasta fackföreningsrörelsen för bristande insikt och stridbarhet när det gäller kvinnorna – denna gång. Sekos kamp är en principiell strid som omfattar många kvinnors villkor. En utvidgad konflikt hade varit positiv, inte minst eftersom arbetarkvinnor i Sverige har sämre villkor än andra grupper på svensk arbetsmarknad. Var fjärde har en tidsbegränsad anställning. Över hälften arbetar deltid. 65 procent arbetar utanför dagtid.

Stöddemonstrationen avslutades vid franska ambassaden med att Seko Stockholms ordförande Alexander Lindholm läste upp ett uttalande som överlämnas till ambassaden, eftersom franska staten är delägare i Veolia:

– Franska staten är medskyldig till försämrad anställningstrygghet! Vi uppmanar dem till solidaritet!

Läs hela texten i Feministiskt perspektiv

 

Med humor som verktyg i ojämställd medievärld

12 Jun

SONY DSCPå fredag träffar jag åter Lucía Odriozola och alla de andra coola feminist-journalister jag träffat när jag under våren rest runt och besökt feministiska nät-magasini Europa. Du träffar oss på Nordiskt forum, kl 14-15:30, sal Gudrun, Malmömässan.

Här följer ett utdrag ur texten jag skrev för Feministiskt Perspektiv, om Píkara:

Kultur, nöje och njutning får aldrig komma i andra hand! Nyheter och allvarliga händelser är visserligen viktiga för feminismen – men för mycket blir tråkigt. Så tänkte Lucía Martínez Odriozola och tre av hennes vänner när de startade den feministiska nättidningen Píkara, i Bilbao.
Feministiskt Perspektiv har träffat dem!

När jag hoppar av bussen i Bilbao är det kväll och jag möts jag av den feministiska nättidningen Píkaras andreredaktör Andrea Momoitio och hennes flickvän. De tar mig genast med till en av de feministiska barerna, Zazpi Bide, mitt i stan. På väggen ovanför bardisken hänger en kvinnokampsbanderoll.

– Vi brukar röra oss i en triangel mellan tre barer, som alla tagit ställning för feminismen, förklarar Andrea och bjuder på en öl.

Snart ansluter flera vänner. Vi sitter i baren och de berättar för mig om frågor som engagerar: homo-kamp och ifrågasatt aborträtt men framför allt bombarderas jag med frågor om Sverige, feminismen och tidningen Feministiskt Perspektiv.

De skriker högt av avund när jag berättar om 2 400 betalande prenumeranter och 1,7 miljoner i presstöd, vilket innebär att Feministist Perspektiv kan ha flera anställda. Entusiasmen är påtaglig och att det finns en vital feministisk rörelse i staden råder det ingen tvekan om.

Växande intresse

Nästa dag träffas vi igen, för att prata mer om Píkara – men först vill Andrea Momoitio veta ännu lite mer om Feministiskt Perspektiv och framför allt hur ekonomin är organiserad.

– Det där vore en dröm för oss! säger hon med eftertryck.

Píkara har bara två deltidsanställda, Andrea Momoitio och redaktörenJune Fernandez, båda får en blygsam ersättning på 150 euro (cirka 1 360 kronor) per månad för sitt redaktörsansvar, plus ersättning för egna texter.

Medan vi tar tunnelbanan ut till en av Bilbaos förorter där vi ska träffa Lucía Martínez Odriozola, en av tidningens grundare, berättar Andrea mer om Píkaras ekonomi och struktur. De har i dagsläget inkomster på cirka 20 000 euro. Cirka 6 000 euro är frivilliga prenumerationsintäkter, resten är bidrag och insamlade gåvor. Trots att intresset för tidningen växer snabbt har inte intäkterna ökat i motsvarande utsträckning.

– Det är ett problem att folk förutsätter att allt ska vara gratis på nätet, vi kan inte ta betalt… konstaterar Andrea.

Snart är vi framme och möter Lucía Martínez Odriozola. Här backar vi bandet och pratar om hur och varför tidningen kom till.

Lucia berättar om hur hon hade tre vänner över på fika: Itzar AbadMaite Asensio och June Fernadez. Samtalet tog, som så ofta när de träffas, en feministisk vändning: Varför skriver inte medierna mer om kvinnor och feminismen, allt det vi brinner för?

– Plötsligt säger någon: Vi skulle ju kunna starta en egen tidning, på nätet. Det var inget särskilt, vi andra sa bara ja. Ungefär som när någon frågar: Ska vi äta…, ska vi göra en nättidning?, förklarar Lucía.

Píkara betyder hund

Vi slår oss ner på en parkbänk – och tillsammans berättar Lucía Martínez Odriozola och Andrea Momoitio om vad som hände sedan. Efter den där fikan började June Fernandez att kontakta folk och skapa en struktur. De registrerade en förening, Eme, vilket betyder kvinna på baskiska och började samla in pengar.

Lucía Martínez Odriozola ville att tidningen också skulle heta Eme, men de yngre tyckte att det namnet var för torrt.

– De föreslog Píkara. Hur ska vi förklara vad det betyder… Pikara kan betyda hund, det vara ett namn för en kvinna med stora tuttar…, nej, det går inte att översätta! Jag tyckte inte att det var särskilt bra, men ungdomarna vann!

Lucía gestikulerar stort och skrattar:

– I min generation förstår vi tydligen inte allt som ungdomarna förstår…

Planen var att starta en månadstidning, att de skulle samla på sig material och i slutet av varje månad publicera allt samtidigt: Ett reportage, en intervju och några krönikor och sprida det hela via ett nyhetsbrev.

– Alla spred informationen via sina nätverk, vänner, unga journalister, feminister och antirasister. Jag hade kontakt med äldre feminister och de mer etablerade. I första numret fick vi Miguel Lorente från jämställdhetsministeriet att skriva en artikel om kampen mot våld. Det väckte stor uppmärksamhet att en så känd person medverkade. Vi fick direkt ett stort gensvar!

Så snart tidningen var igång sökte de och fick lite pengar från det baskiska Kvinnoinstitutet.

Tack vare sociala medier spred sig ryktet om den nya tidningen snabbt.

– Internet innebär en möjlighet som papperstidningen inte har, vi når ut till Amerika, vi har miljoner potentiella läsare, förklarar Andrea Momoito.

Sedan dess har tidningen vuxit. Både till innehåll och läsekretsen. De publicerar oftast två texter per dag, en betald och en frivillig.

– Vi skriver om sexualitet, moderskap, åsikter om amning… Vi vill nå ut med reportage också, men vi märker att åsiktstexterna är lättast att sprida.

Att läsa Píkara på nätet är gratis, och antalet läsare per text brukar vara cirka 500. Förra året var rekordet för mest lästa text 20 000 träffar. I år tiofaldigades rekordet samtidigt som antalet medelmmar på Facebook stadigt stiger och u uppgår till närmare 20 000.

– Vi har hela tiden tekniska problem att brottas med. När vi ökade så snabbt blev vi ju tvungna att byta server, förklarar Andrea.
Hur skulle ni beskriva Pikara Magazine?

Lucía: Jag skulle säga en röst som i spansktalande länder inte har hörts tidigare, som varit låg, i privata samtal, men när den når ut till många och uttalas högt, förstår folk att ett individuellt problem snarare är kollektivt.

Andrea: Och vi är ett verktyg för den feministiska rörelsen. Feminismen är levande, folk får nya intryck. Också för att vi använder oss mycket av humor, jag tror att det är en viktig förklaring till att vi når ut.

Lucía: Vi tar fram ungdomens tankar, det är en naturlighet. Här fanns fördomar mot bittra feminister, det är oundvikligt att det förändras. I min generation, när Franco dog och alla rättigheter var ”uppnådda”, uppstod ett glapp till den unga generationen. Musiken var inte levande. Vi samlades kvinnor, men vi spelade inte Pink Floyd i rörelsen, det var lite beskt…

Läs hela texten i Feministiskt perspektiv

Tidigare texter i serien FEMINISTISKA NÄTTIDNINGAR I EUROPA

Del 1: Feministisk nyhetsjournalistik med viktiga funktioner att fylla

Del 2: ”Vi informerar om det som andra inte tar upp”

Ny reportageserie om feministiska medier

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.