Archive | februari, 2015

Veckans bästa positiva feministiska nyhet!!

20 Feb

Redan för tio år sedan beslutade kommunstyrelsen i Umeå att alla högstadietjejer skulle få en utbildning i feministiskt självförsvar, på skoltid. Men initiativet visade sig bli svårt att genomföra i praktiken. Det skulle komma att ta åtta år innan de första instruktörerna mötte skolelever. Jag har träffat feministerna som rodde frågan iland och skriver om detta för Feministiskt Perspektiv. Ur texten:

– Feministiskt självförsvar syftar till att stärka tjejers självkänsla, öka deras handlingsberedskap och ge dem möjlighet att öva på att sätta gränser. Utbildningens fokus är att det aldrig är våldsoffrets fel att det blir utsatt. Det handlar till exempel om att kunna ta plats i skolan och våga stå upp för sig själv, sammanfattar Ylva Bladh.

Förra året träffade hon och de andra instruktörerna 120 av kommunens 600 tjejer i årskurs 8.

Varför nåddes inte samtliga?

– Jag tror att det framför allt handlade om att det var problem med informationsspridningen. Det var första året och vi behövde hitta en struktur och en form för att göra detta känt. I år kommer Tjejjouren att erbjuda feministiskt självförsvar till alla tjejer i årskurs nio – och de hoppas nå minst lika många som förra året. De är alltid två instruktörer som arbetar tillsammans.

– Vi fick positiv respons när vi mötte åttorna. Men i år vill vi testa om niorna kanske har ännu lättare att ta till sig en sådan här kurs.

Vad hinner ni ta upp under två gånger 90 minuter?

– Först pratar vi om vad feministiskt självförsvar är, vad är våld är och vi diskuterar hur kan man se på rädsla. Vi förklarar att feministiskt självförsvar handlar om att öva sig på att försvara sig mentalt och verbalt. Sedan går vi in på övningar, verbala och fysiska. De brukar tycka att det roligaste är att slåss!

Sexuella trakasserier kan vara normaliserade i ungas vardag och därför svåra att reagera emot. Hur gör ni för att få unga tjejer att uppmärksamma och se kritiskt på ett beteende de kanske uppfattat som normalt?

– Vi pratar om sexuella trakasserier och vad det kan vara. Vi pratar om hur man kan säga ifrån och göra motstånd. Vi försöker prata om det på ett sätt så att det inte blir för stort. En del har ganska klart för sig var gränsen går för ett övergrepp, andra har inte alls tänkt på saken tidigare, förklarar Ylva Bladh.

– Bara detta att vi kommer från Tjejjouren och att de får veta att vi finns, innebär ju att de vet vart de kan vända sig om de behöver ytterligare stöd, tillägger Emma Nygren.

Eftersom instruktörerna inte hinner presentera så mycket feministisk teori under de två kurstillfällena, hänvisar de även till ett par kortare texter på tjejjourens hemsida, som förklarar vad feministiskt självförsvar är, hur våld kan ”normaliseras” i en relation och hur verbala motståndsstrategier kan användas.

Både Ylva Bladh och Emma Nygren tycker att det känns meningsfullt att möta tjejerna i skolan. – Det är häftigt att se att de tycker att det är så kul att slåss. Först kan de tycka att det känns pinsamt, men sedan märker vi att de tycker att det är jätteroligt! Många är ovana att säga ifrån, och det känns bra att ge dem chansen att öva på att sätta gränser, säger Emma Nygren. Kommunen betalar 3 000 kronor per självförsvarspass som tjejjouren genomför. Varje instruktör får 1 000 kronor i lön och 1 000 kronor går till tjejjouren.

Tamara Spiric (V) säger att hon känner en tillfredsställelse över att det feministiska självförsvaret till unga tjejer äntligen blivit verklighet. I dag är hon inte längre aktiv som kommunpolitiker, men hon känner att hon faktiskt åstadkommit något:

– Vi fick slita hårt för att få igenom beslutet och det har varit väldigt många turer för att förverkliga det. Jag kan tycka att det är märkligt, för politiker brukar klara att genomföra betydligt mer komplicerade reformer än så. Detta tog många år, men till slut blev det av! Det är en av de saker jag är stolt över att ha åstadkommit.

Läs hela texten i Feministiskt Perspektiv

Du missar väl inte Syster! Syster!?

20 Feb

I morgon arrangerar Amnesty för tredje året i rad filmfestivalen Syster! Syster! i Stockholm. Jag har träffat en av arrangörerna – och intervjuat henne för två tidningar. Ur texten:

Festivalen Syster! Syster! kommer att öppna med filmen Out in the night, som handlar om en grupp afroamerikanska lesbiska kvinnor som hamnar i klammeri med rättvisan.
– Problemen börjar i samband med ett bråk utanför en biograf i New York. En man kan inte acceptera att kvinnorna avvisar hans inviter och trakasserar dem. En kniv är inblandad, han blir huggen men inte livshotande. Kvinnorna åtalas för gängöverfall och mordförsök och dokumentären följer fyra av kvinnorna, som hävdar att de är oskyldiga, förklarar Anna Hagnefur.

Hon tycker själv att det är en fantastisk film som ingen får missa.
– Men jag tycker i och för sig inte att man kan undvara någon av filmerna vi visar… säger hon med ett stort leende.

Syster! syster! är en filmfestival som utgår ifrån kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter, ett ämne som Amnesty Grupp 44, arrangörerna av festivalen, har fokus på i allt sitt arbete. I år har de dessutom valt att fokusera på hbtq-personers rättigheter.
– Jag tror att det är viktigt att man låter hbtq-personer ta plats och berätta om hur deras vardag ser ut så att vi alla kan förstå varandra bättre och möta varandras fördomar. Och vi har sett i utvärderingarna av de senaste festivalerna att många efterfrågar mer fokus på hbtq-perspektiv. Vi håller själva med!

Fakta/ Syster! Syster!
Syster! Syster! är en endagsfilmfestival, arrangerad av Amnesty Grupp 44.
Festivalen äger rum den 21 februari, på biografen Tellus, i Midsommarkaransen, Stockholm.

Tre långa filmer och fyra kortfilmer kommer att visas. Långfilmerna är: Out in the night, Lady Valor – The Kristin Beck story och Vessel.
Biljetterna kostar 140 kronor (cash) och säljs enbart i dörren. Ett 100-tal biljetter finns. Mer info:http://systersyster.tumblr.com/

Läs en längre intervju i Amnesty Press

Läs en annan längre intervju i Feministiskt Perspektiv

Fredsvirus på tolv språk

16 Feb

I en del av världen där etniskt-religiösa motsättningar har dominerat nyhetsflödet i åratal så står ”The Civilization choir of Antakya” för mångfald och anser att olikhet och fredlig samexistens måste föras ut som budskap. Den 11 februari framträdde de i Stockholm med Amnestykören som förband. Jag lyssnade på konserten och intervjuade dem, för Amnesty Press. Ur texten:

– Vi sjunger för att kriget ska ta slut i Mellanöstern! En dag kommer medlemsantalet i The Civilization choir of Antakya att vara sju miljarder. Respekt och tolerans ska vara en del av allas våra liv. Då kommer världen att vara en bättre plats. Det hoppas jag sker i morgon! säger Yilmaz Özfirat.

– Vi sjunger på tolv språk. Mycket religiösa hymner men en hel del folksånger också, vi vill ju bjuda publiken på en show! Jag tänker: Att sjunga om fred förändrar folks mentalitet. Föreställ dig att vi bär på ett virus som är mycket smittsamt: Ett fredsvirus!

Yilmaz Özfirat och Rima Yildiz får körens budskap om respektfulla möten mellan människor av olika ursprung att låta så lätt. Men runt omkring i världen, och inte minst i Turkiet ser vi hela tiden exempel på motsatsen. Jag läser ett citat för Yilmaz Özfirat, av författaren Elif Shafak (publicerat i Svenska Dagbladet den 3 februari):”Med minskad pressfrihet, ökat våld mot kvinnor och brist på äkta maktfördelning har Turkiet misslyckat med att åstadkomma en kultur av mångfald och samlevnad.”

Jag frågar om han håller med?
– Det är sant. Alla vet det är precis så, men vissa förnekar detta. Och Elif Shafak riskerar fängelse för att säga det öppet… På detta svarar jag: Politikerna måste förstå att demokrati är lyssna, att samlas och mötas. Vissa trivs med turban, andra med bikini men vi har samma värde och ska respektera varandra! Jag tror inte på uppdelning och jag tror att utbildning är en nyckel till ökad tolerans.

Extranummer där Amnestykören och The Civilization choir of Antakya tillsammans sjunger “Vem kan segla förutan vind?”. Foto: Jan-Åke Eriksson

The Civilization Choir of Antakia avslutar sin konsert med ett extranummer. Tillsammans med Stockholms Amnestykör sjunger de ”Vem kan segla förutan vind?”
Körledarna Yilmaz Özfirat och Eva-Maria Munck håller varandra i handen och dirigerar tillsammans.

– Det var helt spontant att de bjöd upp oss. Vi visste ingenting! Men som tur var har vi faktiskt sjungit den sången i kören, berättar en glad Eva-Maria Munck efter konserten.
Hon tycker att kvällen varit fantastisk:
– De var otroligt bra! Och Yilmaz Özfirats tal var ju väldigt kraftfulla. De använde sig inte så mycket av stämsång utan sjöng oftast unisont och med full kraft. Det tar jag med mig!

Eva-Maria Munck efter “en fantastisk kväll” på Musikaliska i Stockholm. Foto: Jan-Åke Eriksson

Jag frågar om Eva-Maria Munck tror att körsång leder till en ökad respekt för mänskliga rättigheter?
– Jag vågar till och med säga att jag vet att det är så! När vi kommer till körövningarna på torsdagskvällarna kan vi vara ganska trötta. Efter en stund blir gemenskapen i sång både fysisk och andlig, skulle jag säga. Dessutom är Amnestys arbete allvarligt och många gånger tufft. Då är det viktigt att inhämta hopp och kraft, vilket vi kan göra i sång och musik.

Läs hela texten i Amnesty Press

I tystnad kan människan bli ett monster

6 Feb

Går det att förklara varför och hur mobbning uppstår på en arbetsplats? Ja, faktiskt! Börje Eriksson gör det i sin nya bok Bakom leendet. Jag skriver om boken i senaste numret av Flamman. Ur texten:

Så länge den billigaste lösningen på en arbetsplats med bristande ledarskap och icke fungerande strukturer blir att utse en syndabock och köpa ut vederbörande om hen kämpar för upprättelse – så är det troligt att samma mönster kommer att fortsätta att upprepa sig.
För den individ som drabbas kan det handla om en livsavgörande tragedi.

Börje Eriksson beskriver målande, bitvis har boken känsla av skönlitterär biografi, sin egen psykosociala process: Ölglaset han välte över en vän som inte orkade lyssna, dotterns fioluppspel i aulan som han inte orkade stanna kvar och lyssna på för att platsen påminde om övergreppet han utsatts för och samtalen med hustrun som till slut övertalade honom att de måste bryta upp, lämna hus, hem och alla sociala nätverk de byggt upp tillsammans på orten. Uppbrottet var livsnödvändigt för att överleva.
Låter livsnödvändigt som ett övermaga starkt ord i sammanhanget? Var det inte bara för Börje att rycka upp sig och gå vidare, kan tyckas?
Under bokens gång får vi inte bara följa vad som hände den från början omtyckte bildläraren Börje Eriksson. Vi får dessutom följa sjuksköterskor, socialsekreterare och vaktmästare som drabbas av oerhört liknande processer. Totalt elva personliga berättelser återges, elva exempel på arbetsplatser där arbetsmiljön havererat, en syndabock utsetts och individen fick betala med lång sjukskrivning. De flesta kom inte alls tillbaka till arbetslivet. En tog självmord. Läsningen sker dessutom mot bakgrund av kunskapen om att flera hundra människor per år faktiskt tar sina liv under liknande omständigheter.

Boken har brister. Den är för lång. Den upprepar sig och citaten ur rapporter, tidningsartiklar och intervjuer med olika experter är bitvis alltför mastiga. Trots detta är min slutsats: Alla som har ett jobb borde läsa Bakom leendet! För det är en bok som får dig att förstå, att utan reflektion över vad din tystnad i vissa fall innebär, blir människan ett monster. Det är en bok som ställer politiker, chefer och andra makthavare nakna mot väggen. Och det är en överlevnadsbok för den som drabbas eftersom den, med stor känslighet, skapar sammanhang och förståelse.

 

Läs hela texten i Flamman

Ett uppslagsverk av motståndsexempel

6 Feb

Känns det som att jämställdhetsarbetet i media står och stampar? Då kan jag rekommendera den nya antoligin Making change – Nordic Examples of Working Towards Gender Equality in the Media. Den är nämligen sprängfylld av peppande exempel. Jag skriver om boken i senaste numret av Feministiskt perspektiv.  Ur texten:

Under läsningen av de 37 olika texterna blir det oerhört påtagligt att jämställdhet inte är en vågrörelse som förflyttar sig framåt av någon naturbunden kraft. Snarare är det en rörelse som drivs av engagemang och ett välorganiserat motstånd. Att dokumentera och dela dessa erfarenheter är vitalt för denna rörelses framtid.

Making change är ett helt uppslagsverk av moståndsexempel och aktuell statistik över genusrelaterade problem i medierna: Film, journalistik, dataspel och reklam. Alla texter utgår inte heller från officiella projekt. Norska Kristin Helle-Valle skriver en av bokens starkaste texter om sin egen vandring genom ett mansdominerat norskt medielandskap, hon synliggör genom egna exempel härskartekniker, sexuella trakasserier och exkludering av äldre kvinnor. Hennes slutsats sammanfattar gott några av bokens viktigaste budskap: Att kvinnor tidigt bör lära sig att backa upp varandra och söka stöd innan vi går in konflikter. Vi ska aldrig vara offer, utan välja våra strider i stället för att bara jaga de bollar som kastas mot oss. Inte minst, ska vi aldrig underskatta humorns kraft!

Läs hela texten i Feministiskt perspektiv

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.