Archive | mars, 2015

Den svenska modellens framtid

27 Mar

9789170377990.jpg

Handlingsutrymmet för att driva progressiv politik i globaliseringens tidevarv är större än myten påstår. Men vilken roll ska facken spela? Kan en expansiv lönepakt mellan facken i norra Europa vara en modern variant av den solidariska lönepolitikens idé? Om detta skriver jag i senaste numret av Flamman. Ur texten:

”Kanske är det först nu jag verkligen vågar göra det jag vill. Nära döden släpper hämningarna. När livet självt är större än konsekvenserna av mina handlingar.”

Marit Sahlströms roman Och runt mig faller världen handlar framför allt om livets värsta stunder; om sjukdom, död, sorg och smärta. Det är en drabbande roman, med en täthet i berättandet som tar andan ur mig. Men boken är inte bara en berättelse om en familjs smärtsamma erfarenheter – den är samtidigt en hyllning till livet. Jag bär med mig den känslan när jag öppnar pärmarna på arbetsmarknadsrapporten Modellen som klev ut genom ett fönster. För det också en berättelse om liv och död. Vi får följa den svenska modellen över tid. När den tog form efter andra världskriget var huvudfrågan hur den fulla sysselsättningen och inflationstrycket skulle hanteras. Tillgången på arbetskraft var begränsad, valuta-, kapital- och kreditmarknaderna kraftigt reglerade, nationalstatens suveränitet intakt och arbetsmarknadens parter kunde, tillsammans med staten, kontrollera utvecklingen på arbetsmarknaden.

I dag har det mesta av detta vänts till sin motsats: inkomstskillnaderna har ökat, tillgången på arbetskraft är i praktiken obegränsad, arbetslösheten är hög och ekonomin dras med deflationstendenser. Valuta-, kapital- och kreditmarknaderna är globala och kraftigt avreglerade. Inom ramen för EU-samarbetet har nationalstatens suveränitet begränsats. Tillsammans med staten kan arbetsmarknadens parter inte längre fullt ut kontrollera arbetsmarknaden.

Vad betyder det för löntagarna i Sverige? En positiv sammanfattning kan låta: Vi ser stadiga reallöneökningar kombinerat med stabilitet och bibehållen konkurrenskraft. Detta är visserligen sant – men det är samtidigt inte hela sanningen. För parallellt med att reallönerna ökat har inkomst- och förmögenhetsklyftorna ökat ännu mer. Löneandelen ligger lägre än tidigare och vinstandelen högre. Processen drivs av en global kapitalmarknads kortsiktiga men höga avkastningskrav. Och till detta ska läggas: Den högre vinstandelen har inte resulterat i höjda investeringar.

Det är globaliseringen! Vi ser liknande tendenser i alla länder – och vi kan inte som ensam nation förändra spelreglerna. Globaliseringen innebär dessutom att det inte finns någon nationell arbetsgivarsida som är intresserad av avtal längre! Ungefär så brukar förklaringarna till dagens utveckling låta. Men i Modellen som klev ut genom ett fönster pekar författarna på att globaliseringen ju får olika återverkningar i olika länder, beroende på landets ekonomiska struktur och position i det större ekonomiska systemet. Och kanske är det inte den verkliga globaliseringen som styr utvecklingen, utan snarare den förhärskande föreställningen om vad globalisering innebär och kräver (skärpt konkurrens kräver sänkta skatter, lägre löner och nedbantade välfärdssystem …). En spiral som leder till att klyftorna fortsätter att öka – och vinsterna fortsätter att skena.

Författarna påminner oss om att vi, trots globaliseringen, har ett fortsatt handlingsutrymme inom den svenska modellen.

Läs hela texten i Flamman

Så vinner vi segrar…

6 Mar

Skriver en ekonomi-krönika för Feministiskt Perspektiv, om vad vi bör öppna ögonen för på den svenska arbetsmarknaden. Ur texten:

– Det är dags att avslöja myterna om kvinnors arbetsliv. Deltiderna i kvinnodominerade branscher är inte självvalda utan en del av arbetsgivares strävan efter precisionsbemanning, förklarar utredaren bakom rapporten, Joa Bergold.

Sammanställningen talar sitt tydliga språk. Varje månad är snittlönen 20 000 kronor högre för män i tjänstemannayrke än för kvinnor i arbetaryrken.

20 jävla papp! Per månad! Kan det vara sant?

Ja, så har ser det ut:

  • Arbetarkvinnor 17 500 kronor per månad
  • Män i arbetaryrken 23 400 kronor
  • Tjänstemannakvinnor 28 600 kronor
  • Tjänstemän 37 500 kronor

Till denna rapport kan läggas en annan genomgång av kvinnors arbetsmiljö, som presenterades för någon vecka sedan. Det är Arbetsmiljöverket som med hjälp av flera tillsynsinsatser och forskningsbaserade metoder har undersökt om kvinnodominerade arbetsplatser har sämre arbetsmiljöförutsättningar i förhållande till mansdominerade arbetsplatser.

Resultatet? Myndighetens jämförelse av arbetsförhållandena (i hemtjänster och i tekniska förvaltningar i 59 kommuner) visade på systematiska skillnader: Cheferna är färre i kvinnodominerade branscher, bemanningen lägre, resurser i form av utrustning och fordon sämre. Både anställda och chefer upplevde en större stress.

När jag för tre år sedan utkom med boken De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass (Atlas) skildrade jag den process – i Sverige och i EU – som gjort denna utveckling möjlig. Det handlar om globalisering, förskjutningar av makt, försvagning av facket och om nyliberalismens totala grepp om samhällsdebatt och politik.

Boken väckte stor uppmärksamhet – och även fackföreningsrörelsen har under samma tid hajat till. Utvecklat sina metoder och använder även sociala medier. Nu senast i en rapp film om lönegapet

Visst spelar det roll!

Vi måste alla uppmärksamma att det finns en konflikt mellan dagens form av marknadsliberalism och demokrati. LO gör det på ett alldeles lysande sätt i en annan rapport som kom för ett par veckor sedan, Modellen som klev ut genom ett fönster.

Men sen då? Hur tar vi fajten? Hur vinner vi striden?

Först och främst måste vi tro på vårt handlingsutrymme och förmåga att påverka. Vi måste se verkligheten!

Om kassörskans lön är låg blir ju maten billigare, om städerskan har usla villkor är det bättre pris på städtjänsten och om en undersköterska tvingas göra tre personers arbete i äldrevården blir det möjligt att sänka skatten. Det är lätt för den som har pengar och trygghet att se fördelarna – men priset är arbetande fattiga människor som sliter ut sina kroppar i förtid.

Därifrån är metoderna många – och måste ständigt utvecklas. Och samtidigt som vi förnyar oss genom sociala medier måste vi hålla arbetarrörelsens historia i minnet; det är när vi går samman i gemensamma aktioner – och framför allt i strejker – som vi på allvar hotat kapitalet och vunnit segrar.

Läs hela texten i Feministiskt Perspektiv

Hatet mot Alexandra Pascalidou pareras av stöd

3 Mar

För en tid sedan intervjuade jag Alexandra Pascalidou om hennes utsatthet för hot och hat – och om vilka överlevnadsstrategier hon använder sig av. En längre intervju kommer att publiceras i min kommande bok Tackla hatet.

I dagens Feministiskt Perspektiv skriver jag en krönika i ämnet. Ur texten:

När SVT:s Uppdrag Granskning för två år sedan sände sitt uppmärksammade program Så här låter hatet mot kvinnor i Sverige 2013, var inte Alexandra Pascalidou inbjuden. Inte heller någon annan kvinna med invandrarbakgrund. Och detta trots att flera av de medverkande vittnade om att rasifierade kvinnor är värst utsatta. När jag pratar med henne beskriver Pascalidou detta som ”det ultimata utanförskapet”:

– Jag får känslan av att folk tycker att vi får skylla oss själva för att vi är så dumma att vi framträder i media. Så står det ju rakt ut i de hatbrev jag tar emot.

Hatbreven mot Alexandra Pascalidou bottnar i rasism. De påverkas dessutom av att hon är kvinna och av att hon medverkar ofta i stora medier. Om detta behöver vi en lång, fortsatt debatt – där alla drabbade inkluderas.

Varje gång jag gått in på sociala medier senaste dagarna ser jag fler och fler människor som uttrycker sitt stöd för Alexandra Pascalidou. Det gläder mig! För det stödet behövs. Så här sammanfattar hon själv vad det betyder:

– Folk tackar mig hela tiden för att jag fortsätter och det är mitt kvitto på att det jag gör spelar roll. Hade det inte varit för dem hade jag aldrig orkat!

Detta är inte första gången Alexandra Pascalidou har blivit så utsatt att hon tvingats till en time-out. Hon har rest sig förut. Hon har kommit tillbaka. Jag räknar med att hon gör det igen.

Att berätta offentligt om rädsla kan trigga hatet. Men det innebär inte att vi ska hålla tyst. Vi ska berätta sanningen: Det är fullkomligt vidrigt att utsättas! Skräck, ångest, självförakt och även självmordstankar följer som ett brev på posten. Ingen ska i tysthet behöva hantera sådant ensam!

Lydia Cahco är övertygad om att hon skulle varit död i dag om hon inte valt att prata öppet om det hon utsatts för.

Så vad mer fungerar för att tackla hatet? Vad fungerar för att tackla rasism, sexism och homofobi…? I min kommande bok pekar jag på en lång lista. Men låt mig redan nu konstatera vad som antagligen är viktigast: Att hatet pareras av stöd.

Läs hela texten i Feministiskt perspektiv

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.