Archive | maj, 2015

”Kräv en sanningskommission om övergreppen mot samer”

12 Maj

Marie Persson vill se en sanningskommission om svenska statens övergrepp mot samer. Foto: Annie Beckman

– Om Amnesty i Sverige engagerade sig mer för samernas rättigheter skulle det spela stor för oss. Vi behöver sätta press på svenska politiker att ratificera ILO-konventionen 169 och att tillsätta en sanningskommission för att gå igenom svenska statens övergrepp mot samer från historisk tid till nutid. Det sade Marie Persson, under ett seminarium på söndagen om urfolks rättigheter, under Amnestys årsmöte i Umeå.

Marie Persson bor i Rönnbäck (det samiska namnet för Tärnaby) med sin familj. Under seminariet i Umeå visade hon bilder från familjens och släktens vardag, som när hennes pappa tillverkar en traditionell samisk trumma och när hon fiskar och plockar bär.

Marie Persson är ledamot i Sametinget och hon är engagerad i motståndet mot den planerade nickelutvinningen i närheten av Ume älv. Marie Persson visar flygfoton över området och förklarar:
– Planen är att upprätta tre stora dagbrott. De vill anlägga gruvdammar och lägga avfallet här, inom en vattenreservoar. Här finns en flaskhals för den samiska rennäringen som skär av våra marker.

– Jag bedriver inte renskötsel. Men min familj kan inte leva här om land, vatten och luft förstörs. Min mat kommer från naturen. Det handlar inte om kultur, det är maten jag ger mina barn, säger Marie Persson.

Hon är oerhört kritisk till den svenska statens förhållningssätt till gruvnäringen:
– Regeringen har ett strikt ekonomiskt perspektiv och ignorerar fullständigt kulturella hänsyn gentemot samerna som lever här. Minst 100 samer i Tärnaby påverkas och de har inte ens rätt att överklaga på grund av att de inte ägnar sig åt renskötsel.

Marie Persson menar att synen på samers rättigheter i dag sin grund i den forskning som bedrevs 1922–1935 av rasbiologen Herman Lundborg i Uppsala:
– Han forskade på samer, mätte skallar, tog blodprov, bilder och upprättade ett register. Min farfar, alla våra släktingar finns i detta register.

– Inom alla andra områden har svensk lagstiftning moderniserats. Men inte vad gäller samer. Staten kategoriserade då samer som renskötare eller ej och så är det fortfarande. Det är en kategorisering utifrån schabloner. Även om vi inte är renskötare är samernas levnadssätt nära sammankopplat med mark och vatten. Vi har entreprenörer inom hantverk, film, turism, konst, jojk och mycket mer.

Enligt Peter Sköld från Umeå universitet, finns troligtvis 80 000 –100 000 samer i Sverige och 95 procent av dem är inte renskötare.
– De siffror vi brukar se är att det finns 20 000 samer i Sverige. Det stämmer inte! Exakt hur många som finns vet vi inte eftersom inga människor i Sverige sedan andra världskriget längre kategoriseras efter etnicitet.

Sverige har fått återkommande kritik vad gäller samers situation och enligt Marie Persson har situationen kraftigt försämrats de senaste åren på grund av Sveriges mineralpolitik och hårdare tryck av olika slag på samiska marker. Förra året antog Sametinget en motion med krav på att regeringen etablerar en samisk sanningskommission för att gå igenom svenska statens övergrepp mot samer från historisk tid till nutid, en fråga som den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra drivit i sju år.

Marie Persson hävdar att tillsättandet av en sanningskommission skulle vara ett avgörande steg i en försoningsprocess mellan staten och det samiska folket:
– Mark har konfiskerats, liksom vår kultur, vårt språk och våra rättigheter. Förtrycket har påverkat oss som folk och vår hälsa.

Läs hela texten i Amnesty Press

Tyst krig i Uzbekistan

10 Maj

Igår träffade jag Dilya Erkinzoda, exil-uzbek bosatt i Sverige. Hon framträdde på lördagen under Amnestys årsmöte i Umeå och riktade skarp kritik mot diktaturen:

– Det pågår krig i många delar av världen, men i Uzbekistan är det ett tyst krig som utövas mot befolkningen.

Ur texten jag skrev för Amnesty Press:

TInför Amnestys årsmötesdeltagare berättade Dilya Erkinzoda om sitt första möte med Sverige, när hon kom hit som politisk flykting för sex år sedan.
– Vi kom till Ludvika i Dalarna. Pappa och jag promenerade omkring och på tredje dagen hade vi fortfarande inte sett polisen. Vi undrade: Var är polisen? Vi hade aldrig promenerat på en gata utan att vara övervakade av polis. I Uzbekistan kontrollerar polisen allt. Från när barnen plockar bomull till – allt…

Dilya Erkinzoda berättar att förföljelsen av befolkningen i landet är fullkomligt godtycklig. Det fick hon känna av när hennes bror, tolken Iskandar Khudayberganov plötsligt arresterades:
– Han översatte mellan uzbekiska, arabiska, ryska och turkiska och hade därför kontakt med människor som talade dessa språk. De sade att de ville ta in honom för ett samtal och de undrade om han haft kontakt med arabisktalande terrorister. Det var ett samtal i form av tortyr. År 2002 dömdes han till döden, men vi vet att han är oskyldig. Samma öde drabbar tusen och miljoner människor i Uzbekistan.

– När polisen arresterade min bror torterades han svårt. När polisen tog hans fru och min mamma till häktet och började slå dem eftersom han inte erkänt något hade han ingen annan möjlighet än att erkänna. När polisen hotar med våldtäkt, när de ger sig på andra i familjen är det svårt…

Iskandar Khudayberganov är fängslad. Foto: Privat/AI

– Uzbekistan har numera avskaffat dödsstraffet. Det verkställdes aldrig mot min bror, men människor dödas ändå i fängelse, minst tio kroppar per månad bärs ut. Jag har inte träffat Iskandar på sju år och jag vet inte vad som händer honom. Inte ens advokater eller Röda Korset släpps in. Jag har ingen aning om hur han mår.

När Dilya Erkinzoda talar på Amnestys årsmöte har det gått nästan precis 10 år sedan massakern i den uzbekiska staden Andijan då hundratals personer sköts till döds den 13 maj 2005. EU införde sanktioner efter detta – som senare upphävdes utan att kravet på en internationell undersökning uppfyllts.

Tror du att det någonsin blir en undersökning om det som hände i Andijan i maj 2005?

– Nej. Uzbekistan har isolerat Andijan från alla internationella organisationer, som FN. Det finns ingen möjlighet för dem att komma in och undersöka vad som hände, tyvärr. Uzbekistan är helt stängt för alla som är intresserade.

I mars hölls val i Uzbekistan då presidenten Islam Karimov, återvaldes för fjärde gången. ”Motkandidaterna” prisade Karimov. Men vilket stöd tror du att Karimov egentligen har?
– I en diktatur behövs inget stöd från folket. Karimov sitter vid makten sedan 25 år tillbaka och bestämmer allt över folket. Han har krossat oppositionen genom att se till att alla oppositionella fängslas, torteras eller tvingas i exil.
– Jag är säker på att det inte finns någon i folket som säger sanningen om vad de tycker. Alla är rädda och tänker i första hand på sin säkerhet.

Budskap i Uzbekistan. Texten säger att landets konstitution är en symbol för friheten. Foto: Aleksey Volosevich/AI

Finns det någon opposition i Uzbekistan?
– Inte inne i Uzbekistan, men i exil finns många oppositionella partier och rörelser som försöker jobba mot diktaturen. Men tyvärr är vi inte framgångsrika, varken EU eller USA ger oss det stöd vi behöver. De kritiserar Uzbekistan men gör inget konkret.

Amnesty driver nu en kampanj mot tortyren av fångar i Uzbekistan . Vilka möjligheter har den kampanjen att påverka myndigheterna i landet?
– Jag tycker att kampanjen är jättebra! Det är viktigt att så många regeringar i olika länder som möjligt blir påminda om vad som händer i landet. Uzbekistan får inte glömmas bort! För varje dag dödas någon av tortyr där.
– Jag tror inte att regimen känner av något internationellt tryck att åstadkomma förändring, men Amnesty kan hjälpa till att åstadkomma det trycket. Det spelar roll!

En hälsning till Erkin Musajev från Uzbekistan från årsmötet i Umeå. Foto: Annie Beckman

Vilken möjlighet har medborgare i Uzbekistan att få information från andra källor än staten?
– Alla nyheter, tv, radio och tidningar är statskontrollerade. Inga alternativa kanaler finns. Internet är alltid blockerat om du söker på sådant som BBC eller Amnesty. Människor kämpar för att kunna berätta för varandra vad som händer, men mest sker det sker muntligt. Några använder mejl, Ingen vågar använda sms, av säkerhetsskäl. Telefonnätet är mycket kontrollerat och den som mottar ett sms kan råka illa ut. Mejl kan också vara farliga men vi kan hitta vägar ibland.

Läs hela texten i Amnesty Press

Agera via Amnesty!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.