Archive | Publicerad text av Rebecka Bohlin RSS feed for this section

”Kvinnor ska vara fria och respekterade”

12 Sep

Talare från Syrien, Turkiet och Afghanistan talade om vikten av att stå upp för kvinnors rättigheter, när Kvinnors Nätverk i helgen arrangearde en konferens mot religiös fundamentalism. Jag skriver om konferensen i Amnesty Press.

Hotet mot kvinnors rättigheter från radikala islamister diskuteras framför allt i relation till hot och våld från väpnade grupper, som talibaner eller IS, Islamiska staten.

– Jag är minst lika rädd för den nya våg av icke-våldsam religiös radikalisering och dess effekter för kvinnors rättigheter i Afghanistan, sade Shaharzad Akbar, en av talarna på den internationella konferensen Kvinnors kamp mot religiös fundamentalism, i Stockholm den 4 september.

En av de talare som drog störst applåder i ABF-huset, där konferensen genomfördes, var Senam Mohamed, representant för Rojava i Europa, som talade om kurdernas arbete för demokrati, frihet och inte minst kvinnors rättigheter. Rojava är de kurdiska kantonerna i norra Syrien där partiet PYD och dess väpnade gren YPG de senaste åren har tagit kontrollen.

– Alla har hört talas om Kobane, om hur IS attackerade Kobane och förväntade sig att staden skulle falla. Men Kobane föll inte. Vi befriade staden, till ett högt pris, vi förlorade många kvinnor och män. Allt är förstört, skolor, sjukhus, bostäder. Men människor insisterar på att komma tillbaka och förväntar sig stöd från hela världen! Hittills har vi fått väldigt lite.

Senam Mohamed talade om Rojava, de kurdiska områdena i norra Syrien. Foto: Marina Gensmann/Kvinnors Nätverk

Senam Mohamed förklarade att en viktig anledning till att de kurdiska styrkorna är kapabla att besegra IS, är att kvinnor strider vid fronten och är organiserade i YPJ, kvinnliga förband i självförsvarsstyrkorna.

– IS är rädda för att strida mot kvinnor. De tror att om de dödas av en kvinnas hand kommer de inte till himlen utan till helvetet. Vi är beredda att sända dem alla till helvetet! Därför är Kobane befriat.

Senam Mohamed talade också om hur det just nu skapas en ny kultur i de befriade områdena, där kvinnor och män står sida vid sida och där nya lagar skrivs utifrån respekt för kvinnors fulla mänskliga rättigheter, hedersvåld förklaras olagligt och kvinnor väljs till ledare.

– Vi ska bygga ett fritt samhälle, vi börjar med att kvinnor ska vara fria och respekterade. Låt oss ena våra röster. Det spelar ingen roll om du är muslim, kristen eller inte tillhör någon religion. Vi kan inte återuppbygga Kobane själva, vi behöver er hjälp!

Läs hela texten i Amnesty Press

Där finns nästa Breivik…

24 Aug

Stora mängder sprängmedel hittades i juli hos en svensk nazist som har sagt sig ”kunna bli större än Breivik”. Hur ska vi förstå den händelsen? I senast numret av Flamman kramar jag kontentan ur två böcker och en essä om högerextremism i Sverige.

I sin bok Nazismen i Sverige 2000–2014 sätter historikern Heléne Lööw aktuella händelser i ett historiskt sammanhang, förklarar vad som har skett, vad som upprepar sig, och vad som har förändrats. Vi får med hennes historiska blick se i vilken tradition Anders Behring Breivik verkar och hur dagens högerextrema terrorhandlingar, hur ohyggliga de än är, motiveras av att de tjänar ett högre syfte – en retorik som SS-ledaren Heinrich Himmler tydligt formulerade när han försvarade förintelsen av de europeiska judarna: ”Vi har fullgjort detta ytterst svåra uppdrag av kärlek till vårt folk, och vi har inte tagit någon skada av det i vårt innersta, i vår själ, i vår karaktär.”

Lööw gör upp med en överslätande attityd gentemot nazismen som hon finner exempel på i en rad svenska medier. Ett genomgående drag genom historien såväl som i vår samtid är en oförmåga att kännas vid att intolerans är en del av vårt samhällsklimat. Exempelvis har antisemitiska dåd, med få undantag, avskrivits som ligistdåd och förklarats i termer av okunskap eller aktiviteter från marginaliserade stollar. Intoleransen betraktas därmed inte som ett ideologiskt fenomen utan snarare som ett individproblem. Ett aktuellt exempel är användandet av termen ”våldsbejakande extremism” (syftar i huvudsak på vit makt-världen, de autonoma och jihadisterna – i någon slags enhet) där ideologin oftast lyser med sin frånvaro. Begreppet följer i spåren av det under 1980-talet så populära ordet ”främlingsfientlighet” – ett undflyende ord som innefattar allt och intet. Vad som sker under 2000-talet, konstaterar Lööw, är en återgång till 1930-talets synsätt och definitioner, fast då löd den samlande beteckningen ytterlighetspartier och ytterlighetsinriktningar.

I det senaste numret av litteraturtidskriften Granta tar frilansjournalisten My Vingren (nominerad till Stora journalistpriset för sin grävande journalistik i Researchgruppen) vid där Lööw slutar. Hon redogör för hur Researchgruppen gått igenom 54 607 användarkonton som skrivit i kommentarsfälten på Avpixlat, Exponerat, Fria Tider och Realisten. I flera år ägnar Vingren kvällar, nätter och helger åt att läsa vad som utspelar sig i kommentarsfälten, hon brygger te och lägger ett pussel för att avslöja människorna bakom de anonyma hatarnas alias.
Vingren försöker att blicka framåt. Hon letar i sin databas efter allt som handlar om vapen, idéer om våldshandlingar, och speciellt efter dem med konkreta förslag på aktioner. De användare som verkar kallare än andra. Människor som beskriver sina vapen och vilken skada de kan åstadkomma med dem. Hon får fram ett stort antal namn; hon fyller textdokument efter textdokument med namn på människor som skulle kunna vara nästa Breivik, nästa Lasermannen eller nästa Peter Mangs.

Läs hela texten i Flamman

Växande kritik mot Irlands abortlagar

23 Jun
SONY DSC

SONY DSC

Nu har mina reportage om den växande kritiken mot abortförbudet på Irland publicerats i Amnesty Press och Feministiskt Perspektiv. Irland genomgår en snabb liberalisering av samhället – och det som var fullständigt otänkbart för bara några år sedan ser ut att snart kunna bli möjligt. Ur texten i Feministiskt Perspektiv: Sinéad Corcoran tar mig med till ARC:s kontor som är litet och finns på en smal bakgata. På väggen bakom mötesbordet hänger en stor whiteboard fulltecknad med 50 namn. Organisationens aktivister ska ställa upp som ölförsäljare på en kommande musik-festival. De jobbar gratis för företaget Workers beer company, och i gengäld får ARC en donation som motsvarar vad deras löner skulle ha kostat. Det är sådana volontära insatser som betalar lokalhyran och ARC:s kampanjarbete. Organisationen har inga som helst bidrag. Men att hitta volontärer är inget problem. – Vi har mer än hundra personer på reservlistan till att jobba på den här festivalen, konstaterar Sinéad Corcoran. Hon ser också att fler och fler sluter upp i deras årliga Pro Choice-demonstrationer. Vi slår oss ner vid mötesbordet och Sinéad Corcoran berättar om ARC:s verksamhet: – Vi kampanjar för en folkomröstning, vilket krävs för att kunna ändra konstitutionen i fråga om abort, och vi ser ett kraftigt ökat stöd. En hel generation har vaknat upp! Organisationen har ett stort antal arbetsgrupper igång: – Vi har bland annat en mediagrupp, en juridisk grupp, en FN-grupp, gatuaktivister och en interaktiv konst-grupp. Vi har kampanjer mot myterna runt abort, just nu har vi en kampanj för att uppmärksamma censurerade böcker. Själv jobbar jag med att koordinera vårt kampanj-arbete och det är helt fantastiskt att se allt arbete som sker! ARC:s största problem är, enligt Sinéad Corcoran, att det finns en vilja att göra så mycket mer än de har tid och resurser till. – Vi behöver skapa mer bra informationsmaterial och sprida kvinnors erfarenheter. Stigmat runt abort är enormt! Tusentals reser, varför ska vi hålla tyst om detta, varför kan vi inte få abort här? Folk behöver veta mycket mer om effekten för kvinnor!

Läs hela texten i Feministiskt Perspektiv

Läs ett längre reportage om abortförbudet på Irland i Amnesty Press

Motståndet segrar…

1 Jun
SONY DSC

SONY DSC

I en värld av ökande klyfor, krig och elände är texterna om sociala rörelsers framgångar inte så väldigt många – men här kommer en. Läs om förändringen av Irland (ur en krönika i Flamman) – och låt dig inspireras!

Jag slår mig ner i mötesrummet på Glen (Gay + Lesbian Equality Network). Med bara tre veckor kvar till en folkomröstning om lika rätt till äktenskap är Tiernan Brady, policychef för ja-kampanjen Yes Equality, ganska stressad. Men han och hans kamrater har vind i seglen. De har samtliga riksdagspartier med sig i kampanjen – och den senaste opinionsundersökningen visade på 78 procent för ett ja.
Tiernan Brady säger, liksom precis alla andra jag intervjuar, att det är den katolska kyrkans fall som är den främsta förklaringen till att det irländska samhället förändrats. Efter att ett antal sexövergrepp avslöjats har kyrkan tappat sin attraktionskraft och människors värderingar har liberaliserats. Nu nöjer sig inte den irländska befolkningen med rätten för homosexuella att registrera partnerskap, från 2010, de folkomröstar om lika rätt till äktenskap. Och det blev ett ja.

Men kyrkans tillbakagång är inte den enda förklaringen till den stora förändringen av människors värderingar. Sociala rörelsers mobilisering, i paraplyorganisationer som förmått samla allt ifrån små feministiska grupper till fackföreningar, politiska partier och stora folkrörelseorganisationer, är en annan viktig förklaring.
Alla organisationer jag besöker sprudlar av aktivitet och Irland av i dag visar oss mycket konkret: Människor som organiserar sig väl och kräver förändring är svåra att stoppa.
Tillsammans är vi faktiskt starka!

Läs hela texten i Flamman

Läs min intervju med Tiernan Brady, publicerad i Amesty Press

”Kräv en sanningskommission om övergreppen mot samer”

12 Maj

Marie Persson vill se en sanningskommission om svenska statens övergrepp mot samer. Foto: Annie Beckman

– Om Amnesty i Sverige engagerade sig mer för samernas rättigheter skulle det spela stor för oss. Vi behöver sätta press på svenska politiker att ratificera ILO-konventionen 169 och att tillsätta en sanningskommission för att gå igenom svenska statens övergrepp mot samer från historisk tid till nutid. Det sade Marie Persson, under ett seminarium på söndagen om urfolks rättigheter, under Amnestys årsmöte i Umeå.

Marie Persson bor i Rönnbäck (det samiska namnet för Tärnaby) med sin familj. Under seminariet i Umeå visade hon bilder från familjens och släktens vardag, som när hennes pappa tillverkar en traditionell samisk trumma och när hon fiskar och plockar bär.

Marie Persson är ledamot i Sametinget och hon är engagerad i motståndet mot den planerade nickelutvinningen i närheten av Ume älv. Marie Persson visar flygfoton över området och förklarar:
– Planen är att upprätta tre stora dagbrott. De vill anlägga gruvdammar och lägga avfallet här, inom en vattenreservoar. Här finns en flaskhals för den samiska rennäringen som skär av våra marker.

– Jag bedriver inte renskötsel. Men min familj kan inte leva här om land, vatten och luft förstörs. Min mat kommer från naturen. Det handlar inte om kultur, det är maten jag ger mina barn, säger Marie Persson.

Hon är oerhört kritisk till den svenska statens förhållningssätt till gruvnäringen:
– Regeringen har ett strikt ekonomiskt perspektiv och ignorerar fullständigt kulturella hänsyn gentemot samerna som lever här. Minst 100 samer i Tärnaby påverkas och de har inte ens rätt att överklaga på grund av att de inte ägnar sig åt renskötsel.

Marie Persson menar att synen på samers rättigheter i dag sin grund i den forskning som bedrevs 1922–1935 av rasbiologen Herman Lundborg i Uppsala:
– Han forskade på samer, mätte skallar, tog blodprov, bilder och upprättade ett register. Min farfar, alla våra släktingar finns i detta register.

– Inom alla andra områden har svensk lagstiftning moderniserats. Men inte vad gäller samer. Staten kategoriserade då samer som renskötare eller ej och så är det fortfarande. Det är en kategorisering utifrån schabloner. Även om vi inte är renskötare är samernas levnadssätt nära sammankopplat med mark och vatten. Vi har entreprenörer inom hantverk, film, turism, konst, jojk och mycket mer.

Enligt Peter Sköld från Umeå universitet, finns troligtvis 80 000 –100 000 samer i Sverige och 95 procent av dem är inte renskötare.
– De siffror vi brukar se är att det finns 20 000 samer i Sverige. Det stämmer inte! Exakt hur många som finns vet vi inte eftersom inga människor i Sverige sedan andra världskriget längre kategoriseras efter etnicitet.

Sverige har fått återkommande kritik vad gäller samers situation och enligt Marie Persson har situationen kraftigt försämrats de senaste åren på grund av Sveriges mineralpolitik och hårdare tryck av olika slag på samiska marker. Förra året antog Sametinget en motion med krav på att regeringen etablerar en samisk sanningskommission för att gå igenom svenska statens övergrepp mot samer från historisk tid till nutid, en fråga som den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra drivit i sju år.

Marie Persson hävdar att tillsättandet av en sanningskommission skulle vara ett avgörande steg i en försoningsprocess mellan staten och det samiska folket:
– Mark har konfiskerats, liksom vår kultur, vårt språk och våra rättigheter. Förtrycket har påverkat oss som folk och vår hälsa.

Läs hela texten i Amnesty Press

Tyst krig i Uzbekistan

10 Maj

Igår träffade jag Dilya Erkinzoda, exil-uzbek bosatt i Sverige. Hon framträdde på lördagen under Amnestys årsmöte i Umeå och riktade skarp kritik mot diktaturen:

– Det pågår krig i många delar av världen, men i Uzbekistan är det ett tyst krig som utövas mot befolkningen.

Ur texten jag skrev för Amnesty Press:

TInför Amnestys årsmötesdeltagare berättade Dilya Erkinzoda om sitt första möte med Sverige, när hon kom hit som politisk flykting för sex år sedan.
– Vi kom till Ludvika i Dalarna. Pappa och jag promenerade omkring och på tredje dagen hade vi fortfarande inte sett polisen. Vi undrade: Var är polisen? Vi hade aldrig promenerat på en gata utan att vara övervakade av polis. I Uzbekistan kontrollerar polisen allt. Från när barnen plockar bomull till – allt…

Dilya Erkinzoda berättar att förföljelsen av befolkningen i landet är fullkomligt godtycklig. Det fick hon känna av när hennes bror, tolken Iskandar Khudayberganov plötsligt arresterades:
– Han översatte mellan uzbekiska, arabiska, ryska och turkiska och hade därför kontakt med människor som talade dessa språk. De sade att de ville ta in honom för ett samtal och de undrade om han haft kontakt med arabisktalande terrorister. Det var ett samtal i form av tortyr. År 2002 dömdes han till döden, men vi vet att han är oskyldig. Samma öde drabbar tusen och miljoner människor i Uzbekistan.

– När polisen arresterade min bror torterades han svårt. När polisen tog hans fru och min mamma till häktet och började slå dem eftersom han inte erkänt något hade han ingen annan möjlighet än att erkänna. När polisen hotar med våldtäkt, när de ger sig på andra i familjen är det svårt…

Iskandar Khudayberganov är fängslad. Foto: Privat/AI

– Uzbekistan har numera avskaffat dödsstraffet. Det verkställdes aldrig mot min bror, men människor dödas ändå i fängelse, minst tio kroppar per månad bärs ut. Jag har inte träffat Iskandar på sju år och jag vet inte vad som händer honom. Inte ens advokater eller Röda Korset släpps in. Jag har ingen aning om hur han mår.

När Dilya Erkinzoda talar på Amnestys årsmöte har det gått nästan precis 10 år sedan massakern i den uzbekiska staden Andijan då hundratals personer sköts till döds den 13 maj 2005. EU införde sanktioner efter detta – som senare upphävdes utan att kravet på en internationell undersökning uppfyllts.

Tror du att det någonsin blir en undersökning om det som hände i Andijan i maj 2005?

– Nej. Uzbekistan har isolerat Andijan från alla internationella organisationer, som FN. Det finns ingen möjlighet för dem att komma in och undersöka vad som hände, tyvärr. Uzbekistan är helt stängt för alla som är intresserade.

I mars hölls val i Uzbekistan då presidenten Islam Karimov, återvaldes för fjärde gången. ”Motkandidaterna” prisade Karimov. Men vilket stöd tror du att Karimov egentligen har?
– I en diktatur behövs inget stöd från folket. Karimov sitter vid makten sedan 25 år tillbaka och bestämmer allt över folket. Han har krossat oppositionen genom att se till att alla oppositionella fängslas, torteras eller tvingas i exil.
– Jag är säker på att det inte finns någon i folket som säger sanningen om vad de tycker. Alla är rädda och tänker i första hand på sin säkerhet.

Budskap i Uzbekistan. Texten säger att landets konstitution är en symbol för friheten. Foto: Aleksey Volosevich/AI

Finns det någon opposition i Uzbekistan?
– Inte inne i Uzbekistan, men i exil finns många oppositionella partier och rörelser som försöker jobba mot diktaturen. Men tyvärr är vi inte framgångsrika, varken EU eller USA ger oss det stöd vi behöver. De kritiserar Uzbekistan men gör inget konkret.

Amnesty driver nu en kampanj mot tortyren av fångar i Uzbekistan . Vilka möjligheter har den kampanjen att påverka myndigheterna i landet?
– Jag tycker att kampanjen är jättebra! Det är viktigt att så många regeringar i olika länder som möjligt blir påminda om vad som händer i landet. Uzbekistan får inte glömmas bort! För varje dag dödas någon av tortyr där.
– Jag tror inte att regimen känner av något internationellt tryck att åstadkomma förändring, men Amnesty kan hjälpa till att åstadkomma det trycket. Det spelar roll!

En hälsning till Erkin Musajev från Uzbekistan från årsmötet i Umeå. Foto: Annie Beckman

Vilken möjlighet har medborgare i Uzbekistan att få information från andra källor än staten?
– Alla nyheter, tv, radio och tidningar är statskontrollerade. Inga alternativa kanaler finns. Internet är alltid blockerat om du söker på sådant som BBC eller Amnesty. Människor kämpar för att kunna berätta för varandra vad som händer, men mest sker det sker muntligt. Några använder mejl, Ingen vågar använda sms, av säkerhetsskäl. Telefonnätet är mycket kontrollerat och den som mottar ett sms kan råka illa ut. Mejl kan också vara farliga men vi kan hitta vägar ibland.

Läs hela texten i Amnesty Press

Agera via Amnesty!

Dagens boktips: Medan jag var ung

3 Apr

hirdmanYvonne Hirdman är en fena på att fiska upp hisnande patriarkala citat ur historien. I hennes senaste bok, som jag skriver om i Flamman, fastnar jag främst för två exempel: En framtidsforskare som på 1980-talet får frågan om varför inga kvinnor intervjuats om framtiden svarar att det ju inte är intressant eftersom kvinnor är ”statiska”. Ett annat exempel kommer från ett kongresstal där arbetarrörelsen sägs trivas med sin arbetsfördelning: Männen tar hand om det politiska, kvinnorna om hemmet…

Hur vet en om känslan av underordning är verklig – eller bara en rent personlig, individuell upplevelse?

Ett sätt att söka svaret på den frågan är att läsa Yvonne Hirdman. Hennes senaste bok, självbiografin Medan jag var ung Ego-historia från 1900-talet (Ordfront) lägger en genusanalys över det egna livets sökande efter en plats i tillvaron, som ensamstående mamma och akademiker. Yvonne Hirdman berättar inte bara om sin egen känsla av litenhet, hon gestaltar det samhälle som tvingar fram kvinnors osäkerhet. Hon delar med sig av hur hon inte vågar fråga om de akademiska orden hon inte förstår, sin stegrande ångest, om tunghäftan som gång på gång uppstår i de mansdominerade samtalen och om hur förvägran att inneslutas i männens stödjande nätverk på universiteten så småningom leder till att hon blir en krigare för sin egen rätt till akademiska tjänster. Samtidigt är hon en del av byggandet av kvinnorörelsen och av att skriva arbetarrörelsens och kommunismens historia.

Gång på gång kallar Yvonne Hirdman sig själv för sur – och det är när hon är riktigt besk som hon är som bäst; när hon spyr galla över särartsfeminister och patriarkala traditioner. I bokens slutdel upprepar hon i korthet sitt förakt för den nya tidens queer-begrepp, men här är inte beskan lika skarp, snarare korthuggen och ofullständig. Kanske tur det…

Medan jag var ung bygger en feministisk bro bakåt. Andra har gjort det förut: Men medan till exempel Gunilla Thorgrens Grupp 8 & jag (från 2003) innebar en djupdykning i den feministiska rörelsens arkiv fokuserar Yvonne Hirdmans mest på sitt egna liv. Och eftersom genusperspektivet är lika naturligt närvarande för henne som sexet och cigaretterna, blir samhället – och rörelsen – förklarad i samma andetag.

Jag läser boken våren 2015 – en tid då 42 procent av cheferna på den svenska arbetsmarknaden är kvinnor. Men bland professorer är det fortfarande bara var femte som är kvinna. Varför?

Precis som i Hirdmans lysande historieskildring Genus Om det stabilas föränderliga former, innehåller Medan jag var ung vissa citat som sätter fingret på den pågående systematiska underordningen av i dag. Ett synliggörande som på köpet gör det lättare att förstå och hantera den egna ego-historian.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.