Alliansregeringens nedmontering av Svenska välfärden

Det var den 1 april 2012 som Susanne mådde så pass bra att hon inte längre ansågs vara sjuk. En kombination av sjukgymnastik, antidepressiv medicin, terapi och en urstark vilja att komma tillbaka ledde till att hon ansågs vara så frisk att hon fördes över från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen, något hon var glad för och såg fram emot. Hon kom ju in i ett program som syftade till att hon skulle komma ut i arbete – men hon var helt oförberedd på det ekonomiska slag det skulle innebära att gå över från sjukersättning till lägsta nivån i aktivitetsstödet.

”Hon försöker att äta så lite som möjligt, handlar bara den billigaste, billigaste maten. Hon köper inga kläder.”

– Min inkomst halverades över en natt. Inte bara för att aktivitetsstödet är så lågt, utan dessutom för att den som är arbetssökande inte har rätt till bostadstillägg. Det var ett slag! Jag ramlade fyra gånger förra sommaren, bara ramlade. En dag påtade jag i en rabatt och bara föll rakt ner. En gång hände det i en affär, två gånger på Götgatan, utan att jag snubblade föll jag rakt framåt.

Susanne menar att det illustrerar hur hon kände sig när hon förväntades klara sig på en inkomst som var betydligt lägre än att den ens täckte hyran, vilket för hennes del innebar att hon tvingades söka försörjningsstöd och dessutom låna pengar från sin mamma, som hon kanske aldrig kommer att kunna betala tillbaka:

– Du är i fritt fall, när du inte kan påverka situationen. Jag har svårt att prata om det, säger hon.

Men hon berättar ändå något om vardagen som fattig arbetslös i Sverige i dag: Hon försöker att äta så lite som möjligt, handlar bara den billigaste, billigaste maten. Hon köper inga kläder:

– På ett år har jag bara köpt de här skorna (ett par svarta tygskor) för 149 kronor. Den ekonomiska stressen – den är annorlunda än all annan stress. Den är så förjävlig! Pengar har aldrig betytt mycket för mig, men den här nivån gör saker med en, jag blir lite folkskygg. Det finns alltid en risk för utgifter i att mötas, ska vi ta en fika? Och det bär emot att än en gång behöva säga: Du vet, jag har ju inte pengar!

Det var tre tre stora vallöften som framför allt bar fram Fredrik Reinfeldt till makten 2006 och 2010: fler jobb, minskat utanförskap (och bättre skola).

Så hur blev det?

När Reinfelt tillträdde låg arbetslösheten på omkring 6,5 procent medan den i dag guppar runt 8 procent (av arbetskraften 15–74 år).

Den främsta anledningen till att fler jobbar i dag än för sju år sedan är att befolkningen under denna tid har ökat. Den relativa sysselsättningen är alltså lägre.

När regeringen tillträdde var dessutom den genomsnittliga tiden för varje arbetslös person 25 veckor. I dag är den 35 veckor.

Till det kan läggas att fler, på grund av taken, golven och stupstockarna i socialförsäkringarna, liksom Susanne, hänvisas till försörjningsstöd.

Summan av politiken innebär att klassklyftorna i Sverige ökar. Enligt rapporten från OECD tidigare i år, har Sverige kommit att bli det land i den industrialiserade världen där inkomstskillnaderna har vuxit snabbast de senaste decennierna. Ytterligare en rapport från Statistiska Centralbyrån pekar i samma riktning: Inkomstklyftorna har ökat och spridningen mellan de olika inkomstnivåerna är större.

Men för regeringen finns ingen anledning till oro. De gillar ju den utveckling som pågår. I en tv-debatt, i maj 2012, säger Fredrik Reinfeldt:

– Det som ju händer är att allt fler i arbetslivet har egna tilläggsförsäkringar ovanför det som vi har skattefinansierat i a-kassan. Det tycker jag i grunden är en bra utveckling.

Detta uttalande bär på en kärnpunkt i den sittande regeringens politik, den visar att det finns en vision där vi inte ska garanteras en trygghet framför allt via skatten. Regeringen driver en politik för ett systemskifte, men hittills har den inte riktigt nått dit, vilket vi framför allt kan tacka facket för.

När detta skrivs har Anders Borg dessutom aviserat att regeringen planerar att genomföra ett femte jobbskatteavdrag vid årsskiftet. Därefter finns en ambition om ett sjätte.

När skatteintäkterna successivt minskar kommer det för varje år som går att urholka den svenska modellen: Otillräckliga socialförsäkringssystem tvingar i förlängningen människor att acceptera låglönejobb som i värsta fall innebär att de inte ens om viljan finns, har råd att vara medlemmar i facket. Fortsätter den utvecklingen kommer – oavsett Reinfeldts ordvrängeri om jobbskapande och ”arbetarparti” – den svenska modellen på sikt inte att finnas kvar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *