Näthatet: Nu krävs åtgärder!

15 Jan

Rebecka1Idag skriver jag i DN om näthatet, utifrån min kommande bok Tackla hatet. Jag skriver om problemets omfattning och dess konsekvenser – men framför allt skriver jag om vad vi behöver göra åt problemet. Ur texten:

Vi vet långt ifrån tillräckligt om hur ofta det handlar om tomma hot och hur ofta hoten följs av handling.

Frilansjournalisten My Vingren, bland annat nominerad till stora journalistpriset för sin grävande journalistik om anonyma hatare, berättar när jag söker upp henne om hur hon attackerats i sin bostad inte mindre än fyra gånger. Av polisens personskyddsgrupp får hon rekommendationen att byta bostad, men någon hjälp får hon inte. Hon kontaktar kommunen, förklarar att hon är hotad journalist och behöver hjälp. De står handfallna och kommer så småningom med rådet: Eftersom du är kvinna och utsatt för våld kan du ju alltid söka dig till en kvinnojour. Hon byter bostad – men utan någon hjälp.

När Martin Klepke, politisk redaktör på Arbetet, utsattes för en bomb (som lyckligtvis inte briserade) i sin trädgård 2011, kallas polisens personskyddsgrupp återigen in och avgjorde att hotet var så allvarligt att han omedelbart måste gå under jorden. De ordnade samma dag med ett skyddat boende.

– Jag minns att jag stod där i mitt hem och hörde polisen och min arbetsgivare diskutera vem som skulle betala räkningen. Hur det blev vet jag faktiskt inte, bara att jag tvingades åka iväg ett par veckor. Det hela kändes mycket overkligt, förklarar Martin Klepke när jag träffar honom.

Det är första gången han ställer upp på en intervju om hoten och trakasserierna han drabbats av till följd av sitt arbete som journalist och politisk redaktör. Varför? Därför att uppmärksamhet kan trigga den som hotar – ett uttalande om hur jobbigt det är att leva under hot kan ses som ett kvitto på att attacker ger önskad effekt – och göra situationen värre. Men när han bryter sin tystnad och berättar om vad det innebär för honom som individ; påföljande sömnsvårigheter, mardrömmar och rädsla som inbegriper familjen – är det för att vi faktiskt måste tala mer om situationen. Och framför allt måste vi tala om vilka resurser som krävs för att hantera hoten och hatet, inklusive vem som ska betala notan.

Visst finns en medvetenheten om problemet, vi har sett flera rapporter som visar att hot och hat förvärrats de senaste åren och att var tredje journalist är hotad i dag. Vissa är så förföljda att de väljer att byta jobb. Undersökningar visar dessutom att hälsan för den som trakasseras och hotas påverkas. Vissa drabbas av självmordstankar. Men hur många fler än Martin Klepke och My Vingren är utsatta för mer än bara tomma hot – och vad får de utstå? Kunskapen är bristfällig.

Situationen har mötts av vissa åtgärder. I dag har alla större medier egna säkerhetsavdelningar som själva utreder hat och hot mot anställda såväl som frilansar. Men de gör delvis polisens jobb.

De små medierna har inte samma resurser att avsätta – följaktligen lever deras reportrar farligare. Hur gör de för att stå ut? Vilket stöd har de?

Och hur möter rättsväsendet situationen? Brottsförebyggande rådet konstaterar i sin senaste rapport i ämnet (februari 2015) att endast fyra procent av alla anmälningar om nätkränkningar lett vidare till åtal. En ohållbar situation.

Läs hela texten i Dagens Nyheter

Den svenska skammen

9 Dec

Illustration: Sepidar Hosseini

Senaste Ottar har tema heder. Jag skriver ett av bidragen, i vilket jag utforskar i vilken mån skam varit – och är – en del av den ”svenska” kulturen. Ur texten:

I antologin Undantagsmänniskor, som skildrar hbtq-historien, förtydligas skammens struktur i samhället. Att inte leva upp till vad som förväntas av att vara »man« eller »kvinna« har ofta förståtts som att inte vara riktigt mänsklig. Denna villkorade mänsklighet har drabbat både homo, bi-, transpersoner och andra som samhället velat distansera sig ifrån. Frysa ut. Straffa. För att upprätthålla sin egen »normalitet«. Eller heder, om en så vill.

Men från 1600-talet tills idag har mycket förändrats. Varför, och hur? En viktig aspekt är att den som tilldelas skammen gjort sig mänsklig inför majoritetssamhället; kvinnor, barn, hbtq-personer – vägrar kollektivt att uppfattas som omänskliga. Ingen är mindre människa för att den avviker från det förväntade i sitt samhälle. Och öppenhet om egna tankar och känslor har spelat en avgörande roll för att bryta upplevelsen av skam och förtryck, inte minst i hbtq-historien.

Det som betraktas som normalt, icke-skamligt, är varken statiskt eller stabilt. Det omformuleras ständigt och är beroende av olika sammanhang. I ett Sverige för inte så länge sedan var kvinnor som ens rörde sig i det offentliga rummet konnoterade med sexuell lössläppthet eller prostitution. I dag rör sig de flesta av oss fritt.

 

I höst hade filmen Flocken premiär. Den skildrar ett litet svenskt samhälle som på ytan ser ut att vara en idyll. Men när Jennifer anklagar en skolkamrat för våldtäkt ändras allt. Ryktet sprider sig snabbt och allt fler i den lilla byn blir övertygade om att hon ljuger. Det blir början på en hetsjakt där ett helt samhälle vänder sig emot Jennifer och hennes familj. Parallellen till verklighetens historia i samhället Bjästa är påfallande.

Den som berättar om våldtäkt riskerar – fortfarande – att betraktas som den skamliga; för att hen kräver upprättelse för det hen utsatts för.

Advokaten Elisabeth Massi Fritz, som under många år varit målsägarbiträde i en rad våldtäktsrättegångar, har så till den grad tröttnat på hur våldtäktsoffer skuldbeläggs och hur de får frågor om till exempel underkläderna, att hon nyligen speglade situationen under en rättegång. Hon skriver på sin Instagram:

Jag bad förövaren beskriva sina kalsonger ingående i ett förhör och fick frågan vilken betydelse dessa har i målet. Mitt svar blev »lika stor betydelse som min klients trosor« herr ordförande.

I en avhandling som kom ut i år har Linnea Wegerstad, doktor i rättsvetenskap, studerat brottet sexuellt ofredande och konstaterat att domstolarna är mer restriktiva när det gäller att döma för sexuellt ofredande, än för ofredande. Jag ringer upp för att diskutera varför det är ett samhällsproblem. Hon svarar:

– Det beror hur du ser på sexualbrott. Utifrån en feministisk analys görs ingen stor skillnad på våld och sexuellt våld mot kvinnor, det är olika uttryck för nedvärderande av kvinnor på samma skala. Det sexuella används som ett medel för att objektifiera, kränka och påföra skam.

När den norska professorn Berit Ås formulerade fem härskartekniker för 40 år sedan var påförande av skuld och skam en av dem. Den gäller än idag. Att frysa ut, och kalla den som berättar om våldtäkt för lögnare, blir en strategi för att skenbart upprätta den utpekade gärningsmannens heder. Filmen Flocken blir, i sin tur, en strategi för att upprätta den våldtagnas heder.

Läs hela texten i Ottar

PS. Missa inte heller Banar Sabets text ur samma nr – om egna erfarenheter av heder och en familj som kunde förändras.

Vardagsrasismen, näthatet, hatbrotten

26 Nov

fanna.jpgRecenserar antologin Svart Kvinna, i Flamman – en bok som slog knock på mig. Ur texten:

Okänd man på krogen:

– Jag har aldrig haft sex med en mulatt men skulle vilja. Jag undrar; är du så där ljusrosa mellan benen?

Klasskamrat, gymnasiet:
– Hur blev du så smart? Du är liksom jättesmart, språkligt begåvad och allt, även fast du är halvn****.

Kollega i lunchrummet:
– Ni svarta luktar alltid kokos. Det kanske är för att ni hör hemma i djungeln egentligen? Inget illa menat, men svarta är väl mer, du vet, primitiva?

 

Fanna Ndow Norrby visar i antologin Svart kvinna att det finns en kontinuitet i vardagsrasismen som är oerhört tröttsam att förhålla sig till. Att synliggöra detta och ge plats åt de utsattas tankar, känslor och analyser, menar hon är alldeles nödvändigt för att åstadkomma förändring.
Det var den 10 mars 2014 som Ndow Norrby gjorde sitt första inlägg på Instagram-kontot hon just startat @SvartKvinna. Hon skrev:
”Att existera som svart kvinna i Sverige resulterar inte sällan i sexualiserande, exotifierande och rasistiska utåtageranden från omgivningen. @­SvartKvinna påvisar de upprepande strukturerna av den ständiga objektifieringen vi lever i.”

Ndow Norrby tecknade ned ett par självupplevda incidenter som inträffat de senaste månaderna, och hon uppmanade andra att göra detsamma. Nästa morgon hade hon 10 000 följare på sitt konto. Berättelserna strömmade in!
När boken gick till tryck hade 40 000 personer läst eller deltagit i hennes kommentarsfält. I Svart kvinna publicerar hon ett urval av dessa citat, som har den gemensamma nämnaren att de ger uttryck för en oerhört grov rasism, och låter dem ramas in genom ett antal essäer av olika skribenter. Valerie Kyeyune Backström skriver om vrede och ömhet. Hon uppmanar: ”– låt den växa och släpp sedan den fri. Omvandla den till handling. Vrede är energi – använd den. Alltid.” Flera av skribenterna diskuterar självförakt, inte minst mot den egna kroppen och håret, som en konsekvens av rasismen. ”Det är inte mitt fel att jag känt mig så här. Inte mitt fel, faktiskt inte fel alls, att jag inte kan placeras i en färdigpackad låda”, skriver Tyson Mcvey.
Men det är inte framför allt essäerna som är Svart kvinnas styrka. Återgivandet av berättelserna från Instagram är bokens främsta wow! Greppet är effektivt, jag gissar att det slår knock på de flesta läsare. När berättelserna radas upp tematiskt efter varandra – det som hänt på stan, i skolan, på jobbet, sexismen, kommentarerna om hudfärgen, uttalandena om Afrika och så vidare – tydliggörs hur levande det koloniala förtrycket är i svarta människors vardag, i Sverige. Detta är inte en allmän främlingsfientlighet eller rasism, det är djupt rotade föreställningar om just svarta som kan spåras till slaveriet, och dess människosyn.

Läs hela texten i Flamman

 

Tortyren bröt inte ner Claudia

9 Okt


claudiaDirekt när jag börjar prata med Claudia Medina får hon tårar i ögonen. Det är smärtsamt att åter tänka på de övergrepp hon utsatts för. Smärtsamt att prata om det. Men hon har bestämt sig för att göra det ändå. Att bryta tystnaden är ett sätt att agera mot tortyr. Ur min intervju med Claudia, publicerad i Amnesty Press:

Jag tror att tortyr är till för att bryta ner människor. De slår dig och skändar dig för att få dig att falla. Metoderna som används är generella och mot kvinnor används dessutom sexuellt våld. När de ger sig på dig sexuellt vill de få dig att känna skam och att skammen ska få dig att tystna – för att vi inte ska prata om vad de gjort mot oss.

Den 7 augusti 2012 klockan 03.00 på natten bröt marinsoldater sig in i Claudia Medinas hem i Veracruz. Med bakbundna händer och ögonbindel tvingades Claudia in i en lastbil och fördes till den lokala marinbasen, där de höll henne i 36 timmar. Där började hennes helvete.

– Jag frågade mig, varför blev just jag gripen? Jag har inget svar. Jag tillhör de personer som alltid har litat på myndigheterna. Jag har tänkt, när jag ser nyheter om gripna brottslingar: ”Vad bra att myndigheterna gör sitt jobb!” Nu vet jag att det inte är så enkelt. Nu vet jag att de arresterar människor godtyckligt, torterar dem för att få fram bekännelser och sedan säger att de gör sitt jobb.

Claudia Medina blev anklagad för att vara medlem i ett våldsamt kriminellt gäng, något som hon förnekar. Enligt hennes vittnesmål blev hon utsatt för elchocker för att sedan bli slagen, sparkad och utsatt för sexuella övergrepp. Hon blev därefter fastbunden vid en stol och lämnad ute i den stekande eftermiddagssolen.

– Efter 36 timmar på marinbasen flyttades jag till ett fängelse där jag hölls kvar i 23 dagar. Jag fick veta att jag anklagades för nio brott. De andra kvinnorna i fängelset berättade om att de utsatts för samma sak som jag. Jag tror att 99 procent av kvinnorna i Mexikos fängelser har blivit våldtagna, säger hon.

Läs hela texten i Amnesty Press

”Det hände ofta att städerskorna grät”

8 Okt

Nya fiffel i städsektorn och löner så låga som 11 kronor i timmen är dagens nyhet. Jag skriver om mina erfarenheter i en krönika för Dagensarena. Ur texten:

Jag minns ett samtal med en man som arbetat som chaufför i ett städföretag. Han hade en vit anställning, lönen kollektivavtalsenlig.

Företaget i fråga hade alla papper i ordning. Han körde städerskorna i en minibuss mellan deras olika arbetsplatser. Det var ibland privata hem, men också ett tv-hus, en konsthögskola, en etablerad supermarket…

Det hände ofta att städerskorna grät. Till skillnad från chauffören hade de inte vita anställningar. Lönen var inte bara usel, den var framför allt godtycklig. De fick inte betalt under restiden mellan arbetsplatserna utan bara för de timmar de faktiskt städade. I bästa fall.

Ofta kunde chefen klaga på det utförda arbetet och säga att han drar av timmar. Efter en arbetsdag på 13 timmar kunde en städerska få betalt för fem.

– Vi måste ta en diskussion med dem som köper upp de här tjänsterna. De har ett moraliskt ansvar för sin marknad, att inte handla uppenbart illegal arbetskraft, säger Pia Bergman, nationell samordnare mot grova ekonomiska brott på Skatteverket, till Ekot.

Det är sant. Den som köper in städtjänster till en orimligt låg kostnad borde reagera! Men det räcker inte.

Vinstmarginalen i servicesektorn ligger, om företaget går bra och drivs lagligt, på cirka tre procent. Det finns med andra ord inga stora pengar att tjäna för den som enbart håller sig inom lagens råmärken. Den som vill tjäna pengar måste fiffla, åtminstone delvis. Detta är sedan länge känt: När de vita jobben blir fler i låglönebranscher blir också de svarta jobben fler.

Det är en utveckling som stimuleras av rutavdraget, till en kostnad av flera miljarder kronor för staten. Några får visserligen vita jobb tack vare denna skattesubvention, men frågan är samtidigt: Hur många får jobben för elva spänn?

Läs hela texten på Dagensarena

”Kvinnor ska vara fria och respekterade”

12 Sep

Talare från Syrien, Turkiet och Afghanistan talade om vikten av att stå upp för kvinnors rättigheter, när Kvinnors Nätverk i helgen arrangearde en konferens mot religiös fundamentalism. Jag skriver om konferensen i Amnesty Press.

Hotet mot kvinnors rättigheter från radikala islamister diskuteras framför allt i relation till hot och våld från väpnade grupper, som talibaner eller IS, Islamiska staten.

– Jag är minst lika rädd för den nya våg av icke-våldsam religiös radikalisering och dess effekter för kvinnors rättigheter i Afghanistan, sade Shaharzad Akbar, en av talarna på den internationella konferensen Kvinnors kamp mot religiös fundamentalism, i Stockholm den 4 september.

En av de talare som drog störst applåder i ABF-huset, där konferensen genomfördes, var Senam Mohamed, representant för Rojava i Europa, som talade om kurdernas arbete för demokrati, frihet och inte minst kvinnors rättigheter. Rojava är de kurdiska kantonerna i norra Syrien där partiet PYD och dess väpnade gren YPG de senaste åren har tagit kontrollen.

– Alla har hört talas om Kobane, om hur IS attackerade Kobane och förväntade sig att staden skulle falla. Men Kobane föll inte. Vi befriade staden, till ett högt pris, vi förlorade många kvinnor och män. Allt är förstört, skolor, sjukhus, bostäder. Men människor insisterar på att komma tillbaka och förväntar sig stöd från hela världen! Hittills har vi fått väldigt lite.

Senam Mohamed talade om Rojava, de kurdiska områdena i norra Syrien. Foto: Marina Gensmann/Kvinnors Nätverk

Senam Mohamed förklarade att en viktig anledning till att de kurdiska styrkorna är kapabla att besegra IS, är att kvinnor strider vid fronten och är organiserade i YPJ, kvinnliga förband i självförsvarsstyrkorna.

– IS är rädda för att strida mot kvinnor. De tror att om de dödas av en kvinnas hand kommer de inte till himlen utan till helvetet. Vi är beredda att sända dem alla till helvetet! Därför är Kobane befriat.

Senam Mohamed talade också om hur det just nu skapas en ny kultur i de befriade områdena, där kvinnor och män står sida vid sida och där nya lagar skrivs utifrån respekt för kvinnors fulla mänskliga rättigheter, hedersvåld förklaras olagligt och kvinnor väljs till ledare.

– Vi ska bygga ett fritt samhälle, vi börjar med att kvinnor ska vara fria och respekterade. Låt oss ena våra röster. Det spelar ingen roll om du är muslim, kristen eller inte tillhör någon religion. Vi kan inte återuppbygga Kobane själva, vi behöver er hjälp!

Läs hela texten i Amnesty Press

Där finns nästa Breivik…

24 Aug

Stora mängder sprängmedel hittades i juli hos en svensk nazist som har sagt sig ”kunna bli större än Breivik”. Hur ska vi förstå den händelsen? I senast numret av Flamman kramar jag kontentan ur två böcker och en essä om högerextremism i Sverige.

I sin bok Nazismen i Sverige 2000–2014 sätter historikern Heléne Lööw aktuella händelser i ett historiskt sammanhang, förklarar vad som har skett, vad som upprepar sig, och vad som har förändrats. Vi får med hennes historiska blick se i vilken tradition Anders Behring Breivik verkar och hur dagens högerextrema terrorhandlingar, hur ohyggliga de än är, motiveras av att de tjänar ett högre syfte – en retorik som SS-ledaren Heinrich Himmler tydligt formulerade när han försvarade förintelsen av de europeiska judarna: ”Vi har fullgjort detta ytterst svåra uppdrag av kärlek till vårt folk, och vi har inte tagit någon skada av det i vårt innersta, i vår själ, i vår karaktär.”

Lööw gör upp med en överslätande attityd gentemot nazismen som hon finner exempel på i en rad svenska medier. Ett genomgående drag genom historien såväl som i vår samtid är en oförmåga att kännas vid att intolerans är en del av vårt samhällsklimat. Exempelvis har antisemitiska dåd, med få undantag, avskrivits som ligistdåd och förklarats i termer av okunskap eller aktiviteter från marginaliserade stollar. Intoleransen betraktas därmed inte som ett ideologiskt fenomen utan snarare som ett individproblem. Ett aktuellt exempel är användandet av termen ”våldsbejakande extremism” (syftar i huvudsak på vit makt-världen, de autonoma och jihadisterna – i någon slags enhet) där ideologin oftast lyser med sin frånvaro. Begreppet följer i spåren av det under 1980-talet så populära ordet ”främlingsfientlighet” – ett undflyende ord som innefattar allt och intet. Vad som sker under 2000-talet, konstaterar Lööw, är en återgång till 1930-talets synsätt och definitioner, fast då löd den samlande beteckningen ytterlighetspartier och ytterlighetsinriktningar.

I det senaste numret av litteraturtidskriften Granta tar frilansjournalisten My Vingren (nominerad till Stora journalistpriset för sin grävande journalistik i Researchgruppen) vid där Lööw slutar. Hon redogör för hur Researchgruppen gått igenom 54 607 användarkonton som skrivit i kommentarsfälten på Avpixlat, Exponerat, Fria Tider och Realisten. I flera år ägnar Vingren kvällar, nätter och helger åt att läsa vad som utspelar sig i kommentarsfälten, hon brygger te och lägger ett pussel för att avslöja människorna bakom de anonyma hatarnas alias.
Vingren försöker att blicka framåt. Hon letar i sin databas efter allt som handlar om vapen, idéer om våldshandlingar, och speciellt efter dem med konkreta förslag på aktioner. De användare som verkar kallare än andra. Människor som beskriver sina vapen och vilken skada de kan åstadkomma med dem. Hon får fram ett stort antal namn; hon fyller textdokument efter textdokument med namn på människor som skulle kunna vara nästa Breivik, nästa Lasermannen eller nästa Peter Mangs.

Läs hela texten i Flamman